Stuck In His Cellar o.m

3

Vanessa's perspektiv

Jag vaknade av att jag frös. Min kropp bar endast underkläder, resten hade killen tagit av mig.
"Nej, snälla. Jag fryser" sa jag och tittade på honom.
"Det är meningen att du ska frysa lilla vännen" flinade han och lämnade källaren med mina kläder.

Jag kramade om mina ben och började gråta. Vad har jag gjort? Seriöst? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Och varför just jag?
Jag ställde mig upp försiktigt och la snabbt mina händer på väggen som stöd då mina ben gjorde otroligt ont.
Ett djupt andetag tog jag och började röra mig långsamt mot trappan. Jag såg ingenting men mina händer fick leta mig fram.

Jag tog tag i räcket och drog mig upp till dörren. Försiktigt så ryckte jag i handtaget men dörren var såklart låst. Jag bankade
"Jag har ont i huvudet!" Ropade jag och bankade.
"Hallå?!" Fortsatte jag, ingen öppnade, ingen svarade, det var tyst.
"Killen? Snälla" sa jag efter en stund och jag hörde hur någon låste upp.
Jag tog bort mina händer från dörren och snabbt så flög dörren upp o jag flög bakåt ner för trappan.

Jag grät bara och la min hand på min mage o på min panna.
"Sluta väsnas. Vad vill du?" Frågade han och gick ner för trappan.
"S-snälla.. Kan jag få något för min huvudvärk?" Frågade jag och tittade upp på honom. Han kastade en vattenflaska på mig och en Ipren.
"Nöjd?" Frågade han och en svag nick var allt jag kunde göra.
"Väsnas du en gång till så straffas du" röt han och lämnade källaren ännu en gång.
Jag svalde ner min Ipren som jag fick och letade mig runt i rummet efter något mjukt som jag kunde vila min kropp på. Ett däck, madrass, kudde? Nånting.

Jag har alltid varit duktig på att skapa, jag är väldigt kreativ. Så hittar jag ett däck eller två så kan jag nog fixa något.
Mina händer drogs över golvet och jag drog förbi min ena hand något mjukt. Jag drog tillbaka handen och smällde med händerna på det mjuka, jag trodde jag drömde. En madrass. Äntligen
Jag la mig ner på den och en suck lämnade min mun, jag är så utmattad och hungrig. Jag slöt ögonen och började tänka på min familj.
Jag har inte tänkt på hur oroliga dem måste vara, mamma gråter nog och pappa sitter nog i samtal med polisen i hopp om att dem ska hitta mig.
Och här ligger jag, i en källare i ett hus med en kille som jag inte har någon aning om vem det är. Jag vet inte ens om jag fortfarande är i Uppsala längre?