Stuck In His Cellar o.m

18

Oscar's perspektiv

Idag så ska jag äntligen få träffa Vanessa igen. Jag har saknat henne jättemycket. Eller jag hoppas att vi ska träffas, beror på om hennes föräldrar släpper iväg henne. Hon sa att hon skulle ta tåget till Stockholm för att shoppa lite nya kläder. Men egentligen, så ska vi hem till mig.

Jag stod och väntade på centralen. Hennes tåg rullade in, jag hoppades hela tiden på att hon skulle gå ut ur tåget. Jag gick lite närmre
Dörrarna öppnades och folk började gå ut ur tåget. Mer och mer folk, men ingen Vanessa. Tillslut så hade alla gått ut ur tåget. Jag suckade lågt och tittade ner.
"Heii" sa en röst och la sina händer på mina kinder. Jag tittade upp och mötte hennes ögon, hon stod och log. Jag sprack upp i ett leende och kramade om henne. "Du kom" sa jag och hon nickade.
Hon tog min hand och vi började gå mot bilen.
"Folk stirrar" mumlade hon och jag tittade runt. "Undra varför" sa jag "För att jag var känd över hela internet i en hel månads tid" sa hon och jag nickade försiktigt. Vi satte oss i bilen och jag började köra hem.

Vanessa's perspektiv

Jag tittade bak och tittade på sätena. Allt som hände slogs emot mig och ångesten tog över allt. Jag tittade runt och fastnade blicken på ett halsband. Försiktigt så la jag min hand på halsen och letade efter halsbandet. Borta. Snabbt så klättrade jag bak och tog halsbandet.
"Men vad gör du?" Frågade Ogge. "Mitt halsband" sa jag och satte mig bredvid honom igen. Han skrattade lågt och jag tog på mig halsbandet. Ångesten fanns fortfarande kvar, all glädje försvann och jag ville hem. Just i den stunden så ångrade jag så mycket att jag åkte till honom. Tänk om det här aldrig kommer att funka? Jag vill inte såra honom.. Men jag är redan sårad, jag kommer aldrig kunna bli jag igen