Avslutad 2016
Jag har inte gjort något. Jag känner dig inte, jag vet bara att du plockade upp mig från gatan o slängde mig in i bilen för att sen slänga mig rakt ner på det hårda betong golvet i din källare. Där jag ska få tillbringa en stor del av...
Jag gick fram till dörren och låste upp. Jag ryckte ner handtaget och en lätt suck lämnade min mun. Jag låste istället för att låsa upp. Men jag låste väl när jag gick? "Helvete" fick jag fram och låste snabbt upp. Jag öppnade dörren och sprang in. "Vanessa?" Sa jag och gick in i köket. "Vanessa?!" Ropade jag och sprang ner i källaren. "Vanessa!!" Skrek jag ytterligare en gång och sprang runt i hela huset. Jag gick till hallen och tittade på ena trappsteget, det låg ett visitkort där. Jag tog upp det och läste. Polisen. Dem har hittat henne. Dem har tagit Vanessa.
Tårarna började rinna ner för mina kinder, inte för att jag var rädd att polisen skulle göra något med mig utan för att dem tog min Vanessa. Precis när vi faktiskt har fått det bra. Hon är inte min men ändå så är hon det.
Vanessa's perspektiv
När jag kom hem så var det mycket blandade känslor. Mamma grät, pappa grät, min bror grät och min bästis. Hon grät. Allt jag gjorde, stod stilla och grät. Inte över att jag hade varit kidnappad, utan för att jag vet aldrig om jag får träffa Ogge igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer få se honom le mot mig igen, för seriöst, hans leende är det finaste jag sett. Det är speciellt och det är bara han som kan le så.
"Gud vad fin du är. Du är inte i ett sånt dåligt skick ändå" sa pappa "Jag vet. För att jag har blivit ompysslad" svarade jag tyst och det ända dem gjorde var att stå och hålla om mig. Jag ville egentligen skrika, skrika så högt. Jag och min bästis Thea gick upp till mitt rum. Snabbt så la jag mig ner på min säng och blundade. "Kan du berätta för mig vad du har varit med om?" frågade hon och satte sig ner på sängen. Jag berättade allt. Först var det en mardröm men sen var det ingen mardröm längre. Utan det var början på en dröm. "Jag tror jag har börjat gilla honom.." Sa jag tyst och hon suckade. "Nej. Du är bara hjärntvättad. Han vill verka snäll, ligga med dig och sen dumpa dig. Han är ingen att ha. Speciellt inte om man tittar på vad han har gjort mot dig" sa hon och jag vände bort blicken från henne. Hon fattar ingenting. Och jag förstår det.
Dagarna gick och det var dags för skolavslutning. Jag hade gått klart mitt första år på gymnasiet. Idag hade jag på mig en silvrig klänning, mitt hår hade jag lockat och gjort en liten snygg uppsättning med luggen.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Jag har varken hört eller sett något av Ogge. Han är borta. Ska jag vara ärlig så saknar jag honom.
"Vi gjorde det. Vi klarade första året tillsammans" sa min bästis och vi båda log mot varandra. Alla klasser satt samlade på stolar utanför skolan. Rektorn hade precis snackat klart och lämnat scenen. Det var lite sång. Min klass skulle sjunga, så vi alla gick upp på scenen och gjorde oss redo. Jag blickade ut över alla och fastnade med blicken på en kille. Jag stod och stirrade, stirrade o stirrade. "Vanessa?" Sa Thea och skakade lite på mig. Jag tittade på henne och log. Vår musiklärare började spela på pianot och alla började sjunga. Jag sjöng, men slet aldrig blicken från honom.
"Jag kommer snart. Jag ska bara hämta en grej" sa jag till mina föräldrar och lyfte på klänningen så att jag inte skulle snubbla. Jag sprang försiktigt bort bakom hörnet på skolan och stannade. Jag tittade in i hans ögon och tog ett djupt andetag, försiktigt gick jag fram. "Hej" sa han "Hej" svarade jag försiktigt. "Wow, du är verkligen vacker" sa han och granskade mig från topp till tå. "Tack, du ser inte så dum ut du heller" sa jag och han log lite smått. Han hade klätt upp sig fint, kavaj o allt. "Oscar, förlåt" sa jag och han tittade på mig. "Det var inte ditt fel" svarade han "Men jag satt ute, hade jag inte gjort det så hade d-e.." han avbröt mig igenom att dra mig närmre. "Vad gör du?" Frågade jag och tittade upp på honom. "Be inte om ursäkt, snälla. Det är jag som ska be om ursäkt" sa han och jag log försiktigt.
Vi fick ögonkontakt och det blev snabbt tyst, ingen stel tystnad utan den var behaglig. Han lutade sig närmre och utan att jag ens hann reagera så möttes vi i en varm och mjuk kyss. Försiktigt så la jag min hand bakom hans nacke och vi drog från. Han log försiktigt "Det där var jag inte beredd på" sa jag och ett lågt skratt lämnade hans läppar. Jag log mot honom och sen gav han mig en puss på pannan.
