Stuck In His Cellar o.m

8

Vanessa's perspektiv

Han åkte till jobbet och jag var hemma själv. Han är inte så smart eftersom att han lämnade dörren till källaren öppen så nu kan jag lätt dra härifrån.
Försiktigt så styrde jag mina steg upp för trappan, jag öppnade dörren och gick ut.
"Hallå?" Ropade jag och gick runt i huset. Jag vet att han inte är hemma men för säkerhetens skull så måste man alltid kolla.
Jag gick till hallen och letade efter en jacka o ett par skor. Snabbt så hittade jag ett par sköna skor och framförallt en varm jacka. Jag vet att man inte får sno saker men jag vet inte vart jag är. Jag behöver pengar, pengarna som låg i jackfickan.
Jag öppnade ytterdörren och gick ut försiktigt, jag gick ut på gatan och tittade till höger, till vänster, till höger, till vänster. Och vart är jag? Hur ska jag kunna ta mig hem? En låg suck lämnade min mun och jag började gå på trottoaren. En tjej kom gåendes med en barnvagn.
"Ursäkta, vart är jag?" Frågade jag och hon tittade en aning chockat på mig.
"Du är i Stockholm" svarade hon
"Finns det någon tågstation i närheten eller så?" Frågade jag och hon nickade. Hon berättade hur jag skulle gå och vart det låg, t-centralen. Dit skulle jag
Ska jag vara ärlig så är jag livrädd.

Långsamt så gick jag till centralen och hela tiden så tittade jag runt omkring mig, bakom mig. Allt. Jag vill bara hem.
Efter en lång lång stund av att gå så var jag framme. Allt gick bra. Jag gick in och köpte en biljett hem till Uppsala för de pengarna jag hade. Folk tittar på mig, tror dem känner igen mig men att dem är för rädda för att göra något.

Tåget rullade in och jag gick ut på perongen. Ett annat tåg rullade in på spåret bredvid. En kille gick ut ur tåget och mötte min blick.
"Nej, fan, helvete" upprepade jag, gång på gång.
Hans ögon blev alldeles kalla och han sprang emot mig. "Vad fan gör du här?" Frågade han och tog tag i min arm
"Jag litade på dig. Jag försöker få det här att funka" sa han och allt jag gjorde var att försöka få kontakt med folk runt om.
"Du ska ingenstans. Fattar du?" Röt han och drog ut mig ur centralen. Han slängde in mig i bilen och körde därifrån.

"Snälla, låt mg vara" grät jag. Allt han gjorde var att stirra på vägen.
"Släpp mig"
"Jag vill inte, snälla släpp"
"Men ja, jag har hört det där nu!" Skrek han och slog händerna mot ratten.
"Jag fattar, okej? Men du är min nu, du kommer inte hem igen Vanessa" sa han och tittade bak på mig igenom backspegeln.