Livet är bara kaos...

Kapitel 1

23 augusti 2016
Jag packade ner den sista tröjan i min stora resväska och slängde igen den, drog igen den och ställde ner den på golvet i mitt tomma rum. De ekade i rummet när jag ställde ner väskan för att de var så tomt.
Flyget från Arlanda skulle gå om ungefär tre timmar, men vi hade bara några resväskor kvar här i Sverige med de viktigaste sakerna resten fanns redan i Norge. De hade pappa fixat under veckan.
De hade vart väldigt jobbigt att lämna Frida, resten av den här skit staden spelade ingen roll. De var bara skönt att lämna de bakom sig och börja om på nytt.

De tog ungefär en och en halvtimme med flyget från Arlanda till Trondheim flygplats, som var flygplatsen närmast Trofors.
Sen efter flyget fick vi åka över fyra timmar bilfärd upp till Trofors.
Man kan ju undra varför vi just skulle bo i Trofors av alla städer i Norge.

Jag hoppade ur bilen utanför en stor vit villa. Villan var klädd med stora fina fönster och en stor tomt med kortklippt, grönt gräs.
Jag drog i bakluckan och plockade ur min resväska och drog den efter mig fram till huset.
Mamma kom och gick före och låste upp dörren.
Vi klev in i hallen och min första tanke var shit vad stort de är de var verkligen jätte stort och öppna ytor.
Allt i hela huset var vitt och fräscht. Jag gick igenom hela undervåningen och kolla varenda liten vrå. Sen fortsatte jag upp på övervåningen och gick direkt till vänster. Där hade pappa sagt att jag skulle få ha mitt rum.
Jag öppnade försiktigt dörren och klev in. Rummet hade vita väggar och ett mörkt trägolv. Mitt i rummet stod de en stor säng klädd i vita påslakan och på sängen låg några kuddar i en ljusrosa nyans. Fönstret längst bort i rummet var inramat med gardiner i samma ljusrosa nyans som på kuddarna och bredvid stod en klädhängare med tomma galgar på. Bredvid på väggen satt en helkropps spegel. Även direkt till höger i rummet stod ett stort sminkbord med lampor runt hela spegeln som satt ovanför bordet.
De här var de mest perfekta rummet man kan önska sig. De var så otroligt fint.

Efter några timmar så hade vi fått upp lite av sakerna iallafall. Absolut inte allt, absolut inte mycket, men lite.
Vi skulle nu äta vår första måltid i huset.
"På lördag kommer de en familj och äter middag här, pappan i familjen hjälpte mig att bära saker nu i veckan när jag flyttade. Dem verkar jätte trevliga hela familjen, så tänkte eftersom att han hjälpte kan vi bjuda de på mat" sa pappa medan han tuggade på sin pasta. 
"Bor de här i närheten?" Frågade jag och lät alldeles för intresserade.
"Ja två hus bort. De har två tvillingpojkar i din ålder" sa pappa och log.
Jag bara nickade och kollade ner i min pasta som var täckt med ketchup. Jag tuggade sakta i mig maten och gick från bordet.

Jag låg i min säng resten av kvällen och pratade med Frida på FaceTime. Hon prata bara om Martin och Marinus eller vad de heter. Hon säger de alldeles för många gånger för att jag ska komma ihåg. De hinner liksom aldrig stanna i huvudet före hon nämner namnen igen.
"Aja om vi släpper Martin och Marinus en stund, så ska du få veta något kul istället" sa jag och log mot henne i kameran.
Hon bara skrattade åt att jag inte kunde namnen, fast hon sagt de allt för många gånger.
"De ska komma en familj hit på lördag och käka, och dem har två tvillingpojkar i min ålder som ska med" sa jag och log med ett flörtig leende.
Samtalsämnet ändrades nu till vilka de kunde vara, men ändrades snabbt tillbaka till Martin och Marinus när hon började tänka på att jag bodde i samma stad som dom. Tänk om de var dem.
"Dem har inte tid att åka och käka middag hos oss, du säger ju hela tiden att de är upptagna med 1 miljon andra saker" sa jag surt och himlade med ögonen.
Efter att ha prata med henne en lång stund så la vi på samtalet och mamma sa att jag behövde sova. Men de gjorde inget för jag var väldigt trött efter den här dagen...

---
Första kapitlet ute, hoppas verkligen ni gillar de. Har en väldigt bra tanken om den här novellen!