Livet är bara kaos...

Kapitel 2

27 augusti 2017
Jag hade suttit upp på mitt rum hela lördagen, eller ja faktiskt varje dag sedan vi kom hit till Trofors i tisdags. Jag har inte gjort ett piss förutom att haft FaceTime med Frida, så länge hon inte var i skolan.
Men idag skulle den där familjen komma, som bodde två hus bort. Två tvillingpojkar i min ålder. Egentligen var jag inte taggad alls på de men bara för att de var två pojkar i min ålder kunde de faktiskt bli riktigt kul, om de var snälla och så.

Jag reste mig upp ur sängen med Frida i FaceTime och skulle gå ner och leta på något att käka i köket. När jag kom ner så stod både pappa och mamma i köket och var i fullgång med maten. Sen att Eric satt på en av stolarna i köket och skar grönsakerna till salladen, det gjorde att jag tyst vände i hallen och gick upp för trappan igen för att de inte skulle se mig, för om de såg mig skulle de be mig hjälpa till med maten.

Jag la mig på sängen igen med kurrande mage. Jag låg där och prata med Frida i kanske 20 minuter innan mammas röst ekade i hela huset.
"Vendela, Vendela. Plocka iordning de sista på ditt rum nu, tänk om de vill se hur du bor på ditt rum. Då kan de vara lite fint. Bädda sängen och så!" Skrek mamma från undervåningen.
Jag bara suckade och ställde ipaden med Frida på FaceTime på sminkbord och började städa inne i mitt rum.
"Måste tyvärr lägga på nu Frida, måste byta om och sminka mig lite innan de kommer. Men kan höra av mig ikväll om de inte blir för sent" sa jag och såg väldigt stressad ut nu.
Fast de var över en halvtimme kvar så bytte jag om till ett par jeansshorts, en vit crop top och sen drog på mig en rutig skjorta över. De var ju ändå augusti. De var inte så kallt ute, och nu skulle vi ändå äta inne. Jag knäppte på mig mitt guldiga halsband som jag fick av Frida när jag fyllde, sen stoppade jag in locktången i eluttaget.
Jag satte mig vid sminkbordet och sminka mig med endast lite mascara, fyllde i ögonbrynen och sen gjorde jag inget mer.
Jag gjorde stora fina lockar i mitt hår och drog ur locktången. Tog min mobil i bakfickan och hoppade ner för trappan ner i köket.
"Så bra Vendela, vad fin du blev" sa mamma och log mot mig.
"Tack, är maten klar?" Frågade jag och kolla mig omkring i köket.
"Snart" svarade pappa snabbt och bar ut några saker på altan.
"Ska vi äta ute?" Frågade jag och kollade på mamma.
"Ja de är så pass varmt, de är ju bara 27 augusti. Du har ju shorts på dig liksom" sa mamma och kolla på mig.
Precis då plingade de på dörrklockan. Mamma gick förbi mig och ut mot hallen.
Jag stod kvar som fastklistrad i marken i köket och bara kolla på maten som låg i ugnen. Pappa hade till och med grillat köttet. Mums.
"Kommer ni familjen och hälsar kanske!" Ropade mamma från hallen.
Pappa kom in springandes från altan och Eric min lillebror hoppade ner från stolen i köket och släppte ipaden för någon sekund.
Jag gick efter pappa och Eric ut i hallen.
Min blick fastnade direkt på pojkarna som stod framför sina föräldrar och framför dem stod en liten flicka med brunt lång hår, jätte gullig var hon. Men de var ingenting mot vad killarna var. Vilka är dem?

Marcus perspektiv:
Jag möttes hennes blick, shit vilken söt tjej. Varför sa pappa inte att de hade en tjej i min ålder i familj, och varför sa han inte att hon var så här söt.
Jag gick närmare henne och skulle hälsa.
"Vendela vakna" sa hennes mamma och skratta lite lätt innan hon puttade henne i rygg.
Hon kolla upp på sin mamma och sen på mig.
"Marcus" sa jag och log.
"Vendela" sa hon och kolla försiktigt upp på mig.

Vendelas perspektiv:
"Martinus" sa nästa kille och då visste jag inte alls vad jag skulle säga. Seriöst var de dem?
"Vendela" sa jag och log. Innan jag släppte hans hand.
"Ni kan ju gå ut och ta plats vid bordet" sa mamma och gjorde en gest att de skulle stiga på.
"Jag går bara på toa, innan maten" viskade jag till mamma innan jag hoppade upp för trappan. Både Marcus och Martinus följde min blick när jag hoppade upp.
Jag låste in mig på toan och ringde Frida.
"De är dem, Marcus och Martinus" sa jag så tyst jag kunde. Tänk om de skulle höra vad pinsamt de skulle vara.
Jag hörde bara ett svagt ljud från henne på andra sidan.
"Skojar du? Är Marcus och Martinus hemma hos dig?" Jag kunde tänka mig hur hennes minn såg ut, väldigt förvånad.
"Ja de var dem. Varför har du inte visat bild på de tidigare? de är ju jätte söta" sa jag och log för mig själv.
"Jag har sagt till dig att kolla flera gånger, men du har aldrig velat kolla på dem" sa Frida med en ledsen röst.
"Okej okej, du har rätt men måste gå nu. De sitter där nere och väntar på mig. Vi ska käka, hör verkligen av mig senare" sa jag och la snabbt på, utan att invänta svar.

"Vad bra att du kom nu, du kan ju sitta där mellan Eric och Martinus då" sa mamma precis när hon satte sig ner vid bordet.
Jag slog mig ner mellan Martinus och Eric. Mittemot mig satt Marcus och bredvid honom satt deras lillasyster Emma. Jag kunde knappt möta hans blick utan att le lite extra stort.
Vi satt under tystnad och åt av de grillade köttet och potatisgratängen mamma hade gjort. Och självklart salladen Eric fixat iordning.

Efter en lång, tyst middag mellan oss ungar så föreslog pappa att vi kunde ju spela fotboll.
Jag älskade fotboll, jag spelade fotboll när jag bodde i Stockholm. Själv tyckte jag att jag var rätt duktig också.
Föräldrarna hade prata hela middagen om allt. Från oss barn, till deras jobb och hundra andra saker. Hur kunde föräldrar ha så lätt att bara prata med varandra.

"Aja vill några spela fotboll? Eller gillar ni ens fotboll?" Frågade jag och flyttade blicken mellan killarna.
"Vi gillar inte fotboll, vi älskar fotboll" sa Martinus och log stort.
"Bra jag med" sa jag.
Vi alla tackade för maten och gick ut på stora gräsmattan nedanför våran altan där de stod två mål som vi tagit med från Stockholm. Jag lovar att jag skjutit tusentals skott på de där målen. Dem är överanvända.

"Vad ska vi köra då? Vad kan Emma och Eric göra för något?" Frågade Marcus och kollade på Eric och Emma som stod bredvid Martinus och sparkade på fotbollarna som låg överallt.
"Ehh kanske, typ... Martinus vet du något?" Frågade jag och kolla på Martinus.
"Ska vi köra typ straffturnering bara" föreslog Martinus och kollade på Eric och Emma.
Tillslut när vi försökt förklara för Emma och Eric så körde vi igång.
De tog extremt långtid att få klart den här turneringen. Med många pauser.

När klockan närmare sig halv 12 tackade vid av familjen Gunnarsen. Desto mer tid som gick, desto mer fick man veta om Marcus och Martinus. Fast man typ kunde Google upp allt om de. Men man fick veta saker som inte fanns på Google också.
Dem var iallafall två riktigt söta killar, och dem var så sjukt snälla.

Jag ringde upp Frida på kvällen och prata med henne en kort stund innan jag somnade med ett stort leende på läpparna...

---
Kapitel 2 ute. Så sjukt taggad på de här novellen. Hoppas verkligen ni gillar den.