Livet är bara kaos...

Kapitel 21

15 november 2016
Vi hade vart i Sverige i tre dagar, inne på våran fjärde dag nu och jag var så uttråkad.
Vi hade inte gjort ett piss, suttit hemma hos mormor och morfar i deras hus i Stockholm och kollat på varandra. Såg inget positivt i de här.
Var bara ledsen och tjurig, satt i soffan och tjurade för mig själv.
Vi skulle fira mig nu i helgen också, med alla kusiner, farmor, farfar och alla släktingar. Var inte taggad för fem öre men behövde ju göra de och försöka hålla humöret uppe.

Jag satt i soffan när mormor kom och frågade om jag vill följa med henne och handla saker till helgen.
"Visst" sa jag och reste mig upp.
"Bra att du släpper killen en stund" sa mormor och log.
Om de var mamma som sa så skulle jag ha dampat på henne nu, men nu var de mormor och jag visste att hon bara ville göra mig glad.

Jag satt i bilen, vi skulle till maxi, en mataffär som låg typ en kvart ifrån där mormor och morfar bodde.

Jag och mormor gick inne på maxi bland alla hyllor och plockade ner saker från hyllorna ner i kundvagnen.
Helt plötsligt hälsade bara mormor på något.
"Hej, hej" sa mormor
Och bakom oss gick.
Frida och Rebecka...
"Hej" sa Frida och kollade på oss.
Frida hade vart mycket hemma hos min mormor och morfar med mig när vi var yngre. För vårt gamla hus och Fridas hus låg på samma gata, sen en gata ifrån låg mormor och morfars hus. Så vi brukade ofta var hemma hos mormor om vi inte kom på något att göra.
"Hur är de?" Frågade mormor
"Det är bra, hur är de själva? Vad gör Vendela här i Stockholm?" Frågade hon
"De är bra, Visste du inte att hon skulle komma, eller ja att hon hade kommit" sa mormor med en förvånad blick.
"Nej, alltså vi pratar inte så mycket längre. Men vi borde få tillbaka kontakten" sa Frida och log.
"Aja, du Vendela jag kom på att vi glömt mjölet, ska jag springa?" Undrade mormor.
"Jag kan göra de" sa jag snabbt.
"Nej stå här du, jag går" sa mormor
"Du Frida vi ses nog där hemma på gatorna någon gång, hejdå"
"Hejdå" sa Frida.
Mormor sprang iväg mellan hyllorna och Rebecka och Frida stod kvar.
"så hur går de med Marcus?" Frågade Rebecka.
"Hur kunde du göra så Frida? Seriöst" sa jag.
Jag hade inte skrivit ett skit med henne om de, jag orkade inte.
"Vadå?" Sa Frida som om hon inte fattade något.
"Du sa att jag och Marcus låg, du sa de till pappa i bilen till flygplatsen. Du har förstört allt" sa jag och kollade ner i marken.
"Allt? Har nu gjort slut?" Frågade Frida och log.
"Nej, absolut inte. Men våra föräldrar särade på oss två veckor, vi får inte träffa varandra. Du lovade mig Frida, att aldrig förstöra mellan mig och Marcus. Så börjar du med att kyssa han, sen säger du och gör så våra föräldrar särar på oss" sa jag och precis då ringde de.
Jag plockade upp mobilen och de stod stort på skärmen Martinus.
"De var inte meningen att de skulle bli så, med allt. Jag ville inte förstöra" sa Frida ledsamt.
Jag la ner mobilen igen, jag behövde prata klart med Frida nu.
"Trodde faktiskt att vi var vänner" sa jag och då ringde de igen.
Jag drog upp mobilen och på skärmen stod de Martinus.
Jag svarade och hörde Martinus röst.
"Hej, Marcus har blivit nerslagen av Tindra och han har problem med andningen och medvetslös. Du måste komma" sa Martinus med rädslan i rösten.
"Va? Kommer han överleva!" Skrek jag och hörde hur Martinus började gråta.
"Martinus, Martinus, hallå. Är du kvar?" Var de ända jag fick ur mig.
"Aa kommer du? Han vill nog de. Dock vet jag inte för han är medvetslös och så, men tror han vill de" sa Martinus och lät riktigt rädd.
"Jag kommer, jag tar nästa plan till Trondheim" sa jag och kollade på mormor som kom med ett mjölpaket. Jag la på och kollade på Frida och Rebecka.
"Är ni kvar?" Sa mormor och kollade på de två tjejerna som stod bredvid mig.
"Mormor, mormor. Jag måste till Trofors. Jag måste till Trondheim. Marcus är på sjukhuset, medvetslös. De vet inte om han kommer överleva. Du måste. Vi måste" tårarna rann ner för mina kinder när jag stammade fram de små orden.

Vi hade lämnat allt i affären och åkt därifrån. Jag hade gråtit så mycket där inne medan mormor trodde att hon kunde fortsätta handla så hon gav upp tillslut.

Jag sprang in i huset och direkt in till soffan där min familj satt med morfar.
"Mamma, mamma, mamma. Jag måste till Norge" tårarna sprutade ur mina ögon och jag visste inte vad jag skulle göra.
"Vad säger du?" Sa mamma och kollade väldigt förvånat på mig.
"Marcus... Marcus är på sjukhus. Han är medvetslös, han kommer dö. De vet inte om han kommer överleva, han har svårt att andas. Han kommer dö" sa jag och grinade bara mer och mer för varje ord.
"Men gumman, kom"
När jag satt där i mammas famn fick jag ett meddelande. Jag plockade upp och läste.

Martinus:
17.32
Vi kommer åka ner till Oslo, sjukhuset där är bättre. Marcus har helt tappat andningen nu. Han är helt borta.

Jag:
17:33
VAD FAN GJORDE TINDRA?

Martinus:
17:35
Hon slog typ ner honom efter skolan. Alltså han skulle gå hem antar jag. Jag hade gått före, han kom liksom aldrig. Sen liksom ja, de vet inte. Men Marcus har fått fram att de var Tindra och något hårt föremål slog i hans mage. Han har stora sår på mage och huvud, strypgrepp har vart runt hans hals. Han har stora märken efter hennes händer, hårda slag i ansiktet. Och han har dragigt efter marken. Han har skrapsår på hela ryggen.

Jag:
17:35
Jag kommer till Oslo!!!!!