Livet är bara kaos...

Kapitel 11

29 oktober 2016
Veckorna gick upp och ner. Jag och Marcus hade de jätte bra, älskade han bara mer och mer för varje dag som gick.
Han hjälpte mig genom allt svårt, fast han inte visste de sanna historien. Hade bara hittat på mer och mer falska historier om att jag ramlat och slagit mig, gått in i träd och ja allt blev bara värre och värre. Men alla gick på de, inget lyste igenom så tydligt att de förstod än...
Tindra hade lugnat ner sig lite nu på senaste tiden, men de var en av veckorna som hon slog mig varje dag. Under raster och efter skolan, varje gång jag vistades själv och såg henne fick jag några slag och någon spark.

"Men Vendela, skynda då. Flyget landar om 4 timmar och vi måste åka" skrek pappa från undervåningen.
Alltså flyget hade inte ens gått från Arlanda än, men de tog längre till att åka bild från Trofors ner till Trondheim än att flyga från Arlanda till Trondheim.
Så nu var de dags att åka, klockan var bara fyra på morgonen, flyger skulle landa strax efter 8 på morgonen.

Jag vaknade av att pappa rörde vid mig och sa att vi var i Trondheim.
Jag vakande direkt och klev ur bilen.

Vi stod där inne och vänta och bland allt folk såg jag bara en liten tjej, med långt blond hår komma ut från folkmassan.
Hennes leende blev bara större och mitt leendes också.
Jag sprang emot henne och hon ställde ner resväskan och jag hoppade upp runt hennes midja och omfamnade henne.
Hon krama om mig hårt och jag krama om henne.
"Saknar dig sååå" utbrast hon och släppte ner mig.
"saknat dig med" sa jag och krama om henne igen.
"Så jäkla taggad på de här" sa Frida och drog med sin resväska ut till bilen.
"Jag med, och två taggade grabbar hemma också" sa jag och log.
"Helt sjukt" sa Frida och vi hoppade in i bilen.
Ingen av oss kunde sova på vägen hem, vi var för taggade på veckan. De här kunde sluta hur som helst.

Jag öppnade upp bildörren utanför vårt hus och öppnade bakluckan och drog ut Fridas väska.
"Shit vad stort Vendela" sa Frida och kolla på huset.
"Mm" sa jag tyst och drog med hennes väska upp för trappan med pappa framför mig och Frida bakom.
Pappa öppnade dörren och gick in, mamma stod i köket och lagade mat och inne i vardagsrummet satt Emma och Eric i soffan, de hördes över hela huset.
"Aja nu är Emma här, de hörs" sa jag och log.
Frida bara skratta och vi svängde direkt upp för trappan och hon fick en visning över övervåningen och mitt rum. Sen lämna sakerna där inne. Eller ja vi ställde in resväskan där.
Sen gick vi ner och jag visade undervåningen innan vi satt oss runt matbordet och åt av mammas mat hon lagat.
Emma käkade också där, hon satt där i prata på med Eric. Dem två ihop var aldrig tysta.

Jag och Frida gick upp på mitt rum och satte oss. Vi skulle tänka igenom vad vi skulle göra med dagen.
" Vendela kom ner, Marcus och Martinus är här!" Skrek mamma från undervåning.
"Kom" sa jag och Frida gick försiktigt efter mig. Vi gick ner och möttes av Marcus och Martinus inne i hallen.
"Vill ni med och spela fotboll?" Frågade Marcus direkt.
"Eh vill vi Frida?" Frågade jag och kollade på Frida som stannat halvvägs ner i trappan.
"Mm om du vill" sa Frida försiktigt.
"Aja vi hänger på, är de kallt ute?" Frågade jag och kolla på killarna.
"Nja, typ luvtröja räcker" sa Marcus
Dem stod i varsin luvtröja så vi tog de vi med.

Martinus perspektiv:
När hon kom ner för trappan och vågade visa sig så sken jag upp med hela ansiktet.
Hon var lika fin i verkligheten som hon var på bild, helt underbar.
Hennes ögon, ljusa hår och hela hon var bara så fin.
Jag fick och sparkade på fotbollen hela vägen till fotbollsplan. Väldigt tyst var jag för omväxlingens skull, och de var Frida också.
"Shit vad tysta ni är" sa Vendela och skratta lite smått efter.
"Mm" svarade jag och log.
Jag vågade aldrig möta Fridas blick. Hon gav mig lika många blickar som jag gav henne, men vi möttes aldrig. Men tror hon såg i ögonvrån att jag kolla på henne, som att jag såg i min ögonvrå att hon kolla på mig.
"Aja vad ska ni killar göra ikväll då?" Frågade Vendela, säkert för att bryta den extremt pinsamma tystnaden som låg över oss.
"Inte något speciellt tror jag, hoppas jag" sa Marcus och log mot Vendela.
"De är fotbollsmatch på tv" sa jag snabbt.
"Chelsea ja, vad är de att se?" Sa Marcus och skrattade.
"Aja vad ska man se på då?" Frågade Vendela och kollade på Marcus.
"Manchester United" svarade Marcus som att de vore en självklarhet.
"Aja är de bättre?" Frågade Vendela.
"Neeej, nej. Chelsea är bäst" sa Martinus och log mot sin bror som skrek tvärt om att Manchester United var bäst.
"Aja inte så insatt i vad jag hejar på för lag, men väljer nog Manchester för att Zlatan spelar där" sa Vendela
"Eller för att Marcus hejar på de" sa jag
"Nja, alltid kul att heja på samma lag så slipper de bli tjafs, men Zlatan är ju legend liksom" sa Vendela och mer hann vi inte snacka före Marcus börja spring mot plan.
"Sist till målet står på straffturnering!!" Skrek han och sen började alla springa efter honom mot planen.
Sist kom jag.
"Bara för att jag hade bollen" sa jag för att annars hade jag inte kommit sist.
Alla andra bara skratta åt min bortförklaring.

Vendelas perspektiv:
Vi spelade rätt länge, nästan över två timmar före vi sakta gick hemåt. De hade nog vart lite stel stämning men jag och Marcus gjorde de bättre. Vi prata och skratta och fick med oss Martinus iallafall, men Frida var rätt tyst och lugn.
Jag red på Marcus rygg halva vägen hem, rätt skönt att slippa gå. Rätt skön att ha pojkvän.
Han släppte av mig utanför mitt hus.
"Okey ses imorgon grabbar, eller?" Sa jag och snegla mot dem
"Hoppas jag" sa Marcus och krama om mig och av mig en lätt kyss på läpparna som jag snabbt besvara.
Jag krama om Martinus också, han var ju ändå en av mina bästa vänner.
"Hejdå tjejor" sa Martinus och kolla på Marcus som att han också skulle säga hejdå nån gång.
Vi alla sa iallafall hejdå till varandra och sen gick jag och Frida in.

Vi käkade middag med familjen på kvällen och så, sen gick vi in på mitt rum.
La oss i sängen, bara slappade. Vi skulle försöka välja en film att se.
Jag satt i min säng och bläddrade igenom rekommenderade på Netflix.
"Är de mitt fel att de kändes stelt idag?" Frågade Frida och kollade på mig.
Jag kollade ner på henne som satt och rotade igenom sin väska.
"Nej absolut inte, de är ju lite så i början när man träffar nytt folk" sa jag och kollade ner i datorn igen.
"Men alltså..." hann Frida bara säga för jag avbröt henne.
"Gillar du Martinus?" Frågade jag bara rakt på sak.
"Nej jag är kär i Marcus" sa Frida.
Mitt hjärta sluta nog hoppa där någon sekund. Marcus? Min pojkvän? Min bästa vän är kär i min pojkvän?
Vad fan hon har ju alltid gillar Martinus mer har hon sagt.

Kvällen blev rätt så tyst efter de, de trodde jag aldrig att hon skulle säga. Nu blev jag besviken.