Livet är bara kaos...

Kapitel 32

Marcus perspektiv:
"Ve-v-ven-vendela" stammade jag fram när jag öppnade dörren och såg hur Martinus min tvillingbror och Vendela min flickvän satt och kysste varandra.
"De är inte som de ser ut Marcus, Marcus de är inte som de ser ut" sa Vendela snabbt och kasta sig upp ur sängen.
"Inte som de ser ut" sa jag
"Jag måste få förklara" sa Vendela och kasta en blick på Martinus.
"Vad?" Sa jag  arg och tårarna rann sakta ner för min kinder.
"Ja-ja-jag älskar dig Marcus" stammade Vendela fram.
"Då kysser man min tvillingbror" sa jag ännu mer arg.
"Ja-jag går hem, vi pratar imorgon" sa Vendela och reste sig upp.
"Okej, men jag gör slut" sa jag
"Marcus, nej jag måste få förklara mig. De-de-de här gå-går in-inte" sa hon samtidigt som tårarna rann som floder ner för hennes kinder.
"Du kysste min tvillingbror" sa jag.
"Men-me-men du och Frida då, ni kysstes" sa Vendela och grinade ännu mer.
"Jag kysste inte tillbaka, de gjorde du" sa jag och de var sant.
"Men, men de kändes som dig" sa Vendela
"Då kan du ta han istället" sa jag arg och sen kom tanken. Vad sa jag, skulle hon ta Martinus, nej Vendela är min. Men de kunde jag inte säga att jag ville.
"Nej, nu är de slut. Du kan lämna huset om du inte ska vara kvar med Martinus" sa jag och kolla på henne.
"Aja hejdå" sa Vendela  och sen lämnade rummet.

"Hur kunde du Martinus?" Frågade jag sedan direkt när Vendela lämnat rummet.
"Jag har känslor för Vendela, men jag vill inte ha henne eftersom att hon är din" sa Martinus och grinade han med nu.
"Kysste hon tillbaka?" Frågade jag
"Ne" sa Martinus tyst.
"Tala sanning Martinus" sa jag och kollade på honom.
"Ja de gjorde hon. Men hon gillar inte mig, jag ville inte ha henne. Jag vill bara vara ensam" sa Martinus och grinade ännu mer.
"Åh!" Skrek jag ut och slängde igen dörren till Martinus rum före jag gick ner.
Tone hade nu lämnat vårt hus och ensam i soffan satt Elsa.
"Du Marcus, ville bara säga hejdå. Före jag går" sa Elsa och log sött.
"Vill du sova kvar?" Frågade jag tyst
"Nej jag går hem till Vendela" sa Elsa
"Nej snälla..." sa jag och log

Denna kväll somnade jag bredvid Elsa i min säng, med ryggen vänd mot hennes rygg. Ingen annat. Vi låg vände bort mot varandra.

Vendelas perspektiv:
Jag låg på mitt rum och grinade under täcket när de knackade på dörren. Elsa tänkte jag.
"Du Elsa sover hos Marcus och Martinus tydligen skrev Gerd Anne nyss, ska inte du?" Frågade mamma och en klump bildades direkt i magen.
"Nej" sa jag tyst.
"Okej godnatt hjärtat" sa mamma och utan svar lämnade hon rummet.
De rann nu ännu mer tårar längst mina kinder. Varför hände de här??

Jag:
00:26
Vad gör du? Är du ensam?

Martinus:
00:27
Så ensam man kan bli

Jag:
00:28
Okej, ville bara säga godnatt💕

Martinus:
00:30
Godnatt Vendela, förlåt💕

Fan nu visste jag att Elsa sov hos Marcus...

---
Kort kapitel.