Livet är bara kaos...

Kapitel 20

11 november 2016
Vendelas perspektiv:
Jag kom hem efter en tungskoldag. Jag och Marcus hade bara gett varandra blickar eftersom att vi inte fick umgås för våra dumma föräldrar.

Jag slängde igen dörren bakom mig och mamma ropade direkt på mig från köket.
En suck lämnade mina läppar när jag klev in i köket.
"Hej gumman, hur var de i skolan?" Frågade mamma och log.
"Dåligt" svarade jag kort och hon förstod direkt varför jag var så deppig så hon ställde inga mer frågor.
"Vi ska åka till Stockholm idag, ikväll går flyger och du ska med. Mormor och morfar, farfar och farmor och alla vill fira dig"
Jag gav ifrån mig en hög suck.
"Vill du inte?" Frågade mamma och kollade på mig.
"Nej vill träffa Marcus" sa jag och satte mig på stolen vid köksbordet.
"De får du inte, så du kan lika bra följa med" sa pappa med en arg blick direkt.
"Du fattar ingenting" sa jag och kollade på mamma igen.
"Men du får följa med iallafall, Frida vill säkert träffa dig också" sa mamma och sken upp av idén.
"Vill inte träffa henne" sa jag och kollade ner i bordet.
"Varför? Har de hänt något?" Frågade pappa som bara var nyfiken.
"Dårå?" Sa jag
"Du måste säga" sa mamma och kollade på mig.
"Alltså då när vi alla var här alltså jag, Martinus, Marcus och hon. Eller ja de är en för lång historia" sa jag och avslutade.
"Säg nu Vendela" sa mamma
Jag berättade allt om vad vi trodde med henne och Martinus, sen allt om kyssen hon gav Marcus och att Marcus inte ville, sen bara att vi blev osams efter de. De var därför hon berättade för pappa om vad jag och Marcus gjort också.
"Men ni kanske blir sams igen, om ni pratar" sa pappa
"Tror inte de, väljer Marcus före henne nu. Och dem två går inte ihop" sa jag och himla med ögonen.
"Mm" sa pappa och kollade ner i mobilen igen.
Mamma såg bara ledsen ut efter allt som hänt, med Frida med Marcus och med allt. Hon tyckte iallafall de var synd att de blivit som de blivit, som inte pappa tyckte.
Mamma skulle nog kunde låta mig träffa Marcus, men de får jag inte nu.
"Hur länge blir vi borta då? Får jag träffa han direkt när vi kommer hem?" Frågade jag och sken upp.
"Aa vi kommer hem typ helgen 25 november så de blir ju en vecka extra du inte får träffa han" sa mamma och såg besvärad ut.
"Va? En vecka extra" sa jag och la ner huvudet i mina händer.
"Ska prata med Gerd Anne ni kanske får träffa varandra nu idag, sen blir de ju två veckor ni inte ses" sa mamma och log.
Jag sken upp och pappa kollade direkt upp från mobilen.
"Snälla" sa jag.
"Ska prata med Gerd Anne" sa mamma, men pappa gav bara arga blickar.

Klockan var 5, mamma hade vart till Emma och hämtat hem Eric för han skulle packa. Jag hade packat sedan jag kom hem. Kläder, kläder och kläder.
Jag satt uppe på mitt rum och bläddra igenom Instagram flödet när mamma ropade på mig.
"Vendela kom ner i köket är du snäll"
Jag bara suckade och gick ner för trappan. Direkt in i köket såg jag, Marcus.
"Marcuuus" utbrast jag av lycka och hoppade mot honom. Jag hoppade upp runt honom och krama hårt om hans nacke.
"Vad gör du här?" Frågade jag och kollade på honom efter vi släppt kramen.
"Du ska ju åka nu, två veckor" sa han och såg ledsamt på mig.
"Vill inte, men måste" sa jag och krama om honom igen.
Lyckotårarna rann sakta ner för mina kinder och jag kramade hårt runt honom.
Ville aldrig släppa han, han var min. Bara min.
Egentligen så liksom, vi har ju tur som har träffas både igår och idag.
Men nu blir de två veckor utan varandra.

Jag och Marcus låg uppe i min säng, han låg med armarna runt mig och bara krama om mig och kollade på mig. Jag låg och kollade på hans mörka, djupa ögon.
"Marcus, jag kommer sakna dig så mycket" sa jag och de brände genast bakom ögonlocken.
"Kommer sakna dig med" sa han och drog direkt bort tåren som föll ner för min kind.
"Vill inte åka, absolut inte två veckor. Vill träffa dig igen" sa jag och krama om honom.
"Vi får träffas om två veckor igen" sa Marcus och skulle försöka låta positiv. Men såg inget positivt i de.
"Ser ingen positivt i de här Marcus" sa jag och tryckte mina läppar mot hans.
"Jodå, de blir bra. Kommer sakna sig mest av allt, men nu är de lite såhär" sa Marcus när vi släppt kyssen.
"Vill inte, allt är mitt fel" sa jag och satte mig upp bredvid honom.
Han tog min hand och höll i den.
"Inget är ditt fel" sa Marcus och kolla på mig.
Jag satte mig gränsle över hans mage.
"Fast jo, om jag inte hade flyttat hit skulle jag inte känna dig, om jag inte skulle tagit hit Frida skulle de inte blivit något kaos, om Frida inte skulle kommit skulle hon inte ha kysst dig och sen skulle vi inte vara osams med henne, sen skulle ingen fått reda på att vi låg och då skulle vi fått träffas" sa jag och kollade bort i rummet.
"Men de gör igen, vi klarar de ihop" sa han och drog ner mig mot sin kropp.
Jag kollade ledsamt på honom och ville inte ens möta hans blick. Jag ville bara försvinna. Han är värd en bättre. Men jag älskar honom.
Men han är värd en bättre.