Livet är bara kaos...

Kapitel 40

19 februari 2017
Jag vaknade som förstenad hemma i Marcus säng. Jag vände mig tyst åt sidan och studerade Marcus söta ansikte när han sov.
Jag lutade mig över honom och pussade han på pannan innan jag klättrade över honom eftersom att jag låg längst in i sängen.
Jag tryckte på hemknappen på Marcus iPhone som låg på sängbordet och kollade klockan. 06:36
Jag öppnade försiktigt hans garderob och drog på mig ett par av hans mjukisar och en stor T-shirt som de var Marcus och Martinus logga på.
Jag gick så tyst jag kunde ner för trappan och drog på mig mina skor och sen jackan över.
Sist stängde jag av ljudet på min mobil och la ner den i jackfickan.

Jag gick i kanske 20 minuter före jag var nere vid vattnet, de var kallt och dimman låg lågt över isen som bildats på vattenytan.
Jag gick ner längst kanten av vattnet och satte mig på en sten precis vid kanten av vattengränsen.
Jag satt bara och kollade ut över vattnet som var blixt stilla. Längta ut på isen i mitt ungefär kunde man se hur isen hade börjat spricka.
Min kropp värkte ännu mer nu när jag hade gått, hela mitt underliv var trasigt. Kunde inte Anton åtminstone tagit de lite försiktigt.
Tårarna brände under mina ögonlock när jag tänkte alla tankar om att vårt barn försvann pågrund av Marcus fans, jag blev våldtagen, Marcus har vart nära döden, jag har blivit misshandlad i veckor. Är de värt att leva ihop med underbara Marcus. Allt går just för tillfället bara snett...

Tankarna for i huvudet en lång stund, de var skönt att bara sitta här nere och tänka. Jag plockade upp mobilen och jag hade 14 missade samtal från Marcus och 5 sms

Marcus Gunnarsen:
07:02
Vart är du?

Har du gått hem?

07:12
Vendela svara snälla, sover du?

07:14
Jag är rädd, vart är du?

07:17
Svaraaaaaa!!!

Jag la ner mobilen i fickan igen och lyfte på rumpan från stenen och gick sakta upp för backen mot vägen.
Jag var iskall, kändes som att jag hade vart ute hur länge som helst. Mina ben var genomfrusna och mina kinder var röda som tomater, sen ska vi inte snacka om näsan. Verkligen iskall.
Vägen hem tog längre tid, jag var öm och frusen.

Jag öppnade dörren hem till Gunnarsens hus och tog av mig jacka och skor.
Jag gick sakta upp för trappan och öppnade dörren till Marcus rum.
Marcus satt i sängen med mobilen mot örat.
"Vendela, vart har du varit?" Utbrast han och kasta sig runt mig.
"Ute en stund, behövde luft" sa jag och krama om honom med.
"Du är ju iskall, ska vi göra te?" Frågade Marcus
"Mm, visst" sa jag och vi gick ner för trappan igen.
Han satte mig i soffan med två filtar runt mig och sen gick han ut i köket och gjorde te åt oss.
Han kom tillbaka med en bricka med två stora tekoppar med blommor på i olika färger och ett fat med två vaniljbullar på.
"Åh min favorit" utbrast jag och marcus bara log, han satte sig i soffan bredvid mig och gav mig min kopp och en bulle.
Jag sippade lite på de varma vätskan i koppen.
"Du Vendela, lova att inte gå ut så här fler gånger utan att säga till mig" sa Marcus oroligt och kollade på mig.
"Mm" sa jag och smakade på bullen.
De blev tyst och vi satt där och kollade på ett tv-program om djur i savannen.

"Du Marcus, jag tänker inte berätta för mina föräldrar om våldtäkten" sa jag och kollade på honom.
"Ska du inte?" Frågade han förvånat.
"Nej, jag håller de hemligt. Jag orkar inte med allt dravel med poliser, sjukhus och allt annat" sa jag och kollade rakt in i tvn.
"Men han var ju helt oskyddad" sa Marcus och kollade på mig.
"Ja, men... men jag går till ungdomsmottagningen och tar ett dagen efter piller då" sa jag och log.
"Men, aa. Mm. Gör de då" sa Marcus ledsamt och kollade sen på tv igen.