Livet är bara kaos...

Kapitel 7

19 september 2016
Jag klev in innanför de stora portarna till skolan hela ensam, gick sakta genom korridoren. De var folk överallt, fast de är alltid mest folk i korridorerna nu 10 i 8 på måndagsmorgonen.
Jag följde skåpens nummer och fick en klump i halsen när jag gick förbi skåp 94. Jag kolla på skåpet när jag gick förbi de och fortsatte sen till skåp 92. Mitt.
Jag plockade fram matte böckerna och tog de i famnen.
"Hej" sa en röst som jag kände igen strax efter. Jag kolla bakom skåpet och där stod Martinus.
"Hej Martinus" sa jag.
Jag drog fram pennan och suddet ur skåpet och låste igen.
Jag krama om Martinus och precis då dök Marcus upp vid sitt skåp.
"Hur mår du?" Frågade Martinus och släppte kramen.
"Bättre, iallafall lite bättre" sa jag med gråten i halsen medan Marcus gick förbi oss utan att säga ett ljud.
"Förlåt om jag lägger mig i, och kanske står lite på min brors sida nu. Men jag tycker faktiskt du ska prata med Marcus. De är inte som de såg ut, inte alls" sa Martinus och kollade på mig.
Jag stod med blicken fastklistrad på våra fötter.
"Ska försöka prata med honom, men de är rätt jobbigt" sa jag medan en liten tår rann längst min kind.
Martinus drog tummen över min kind och krama om mig.
"De blir bra, Marcus saknar dig mest av allt" sa Martinus och log innan vi gick bort mot lektionen.
När vi kom in så satt Tindra direkt till vänster och sen satt Klara själv vid en annan bänk.
Jag satte mig bredvid Klara längst bak i klassrummet och Martinus satte sig med sin killkompisar.
"Är ni osams?" Frågade jag direkt när jag satte mig.
"Mm, jag blev arg på henne för de hon gjorde mot Marcus, har du prata med Marcus. Hur historien var?" Frågade Klara och kolla på mig.
"Nej, ska göra de. Martinus sa att de inte var som de såg ut" sa jag med en klump i magen.
"De är inte Marcus fel" sa Klara

Nu hade flera under hela dagen sagt att de inte var Marcus fel, så jag skulle prata med han idag. Jag behövde ta tag i de, jag mådde inte bättre av att såra honom, och av att ignorera honom. Vi båda mådde bara värre av de.

Jag kom hem och käkade bara en vaniljbulle medan jag skrev till Marcus.

Jag:
16.02
Vill du komma över en stund? Är hemma själv till 5 och vi måste prata

De tog inte långtid före jag fick svar

Marcus:
16.04
Äntligen, de är klart jag kommer. Måste verkligen få berätta hur de var

Jag:
16:05
Kom nu då

Marcus:
16:06
Kommer nu

Efter bara några minuter knackade de på dörren, jag öppnade och möttes av ett par mörka vackra rådjursögon som såg riktigt ledsna ut.
"Kom in" sa jag och gick in i soffan.
Marcus kom sakta smygandes efter.
"Vill du ha något? Bullar kanske? Vanilj" Sa jag och log.
Marcus bara log och nickade.
"Vänta någon minut då" sa jag och kom tillbaka med en kanna saft och en fat med vaniljbullar efter några minuter.
"Okej, iallafall. Jag har ändrat mig. Jag tänkte först att de ger mer smärta på dig om jag ignorerar dig för de du gjorde. Sen tog de för hårt på mig, och jag visste att de tog på dig alldeles för hårt mot vad du var värd. Så nu vill jag veta hur de var?" Sa jag direkt på sak.
Marcus tog en bulle och gnagde lite på kanten.
"Alltså vi började plocka undan från bordet den där kvällen, sen bara helt plötsligt var hennes kropp upptryckt mot min och hennes läppar tryckta hårt mot mina. Jag ville inte, jag lovar. Hon kysste mig. Jag besvarade inte ens hennes kyss, jag visste att de inte var rätt. Och jag skulle avsluta de där och fråga vad fan hon gjorde. Så kom du och allt blev bara kaos" berättade Marcus med gråten i halsen.
Jag tuggade på min bulle och fick upp bilden när jag kom in i köket när Marcus och Tindra stod där och kysstes.
Marcus flyttade närmre mig och tog mitt glas från min hand och ställde ner på bordet.
"Vendela, du är den finaste tjejen jag träffat. De finns ingen annan som du" sa Marcus och tog mina händer och la i sina.
Jag kollade ner på våra händer och efter en stund vågade jag möta hans blick.
Vi satt centimeter ifrån varandra och tillslut så suddades mellanrummet mellan våra läppar ut, och våra läppar pusslades ihop som korrekta bitarna i ett pussel.
Marcus kollade intensivt på mig efter en helt underbar puss.
"Vendela, vill du bli min?" Frågade Marcus och kollade djupt in i mina ögon.
"De är klart jag vill" sa jag och mitt leende på läpparna blev hur stor som helst.
Marcus log och våra läppar möttes ännu en gång.

Dörren öppnades hastigt och in kom Eric i tv-rummet.
"Emma ska komma, hej Marcus" sa Eric och sprang ut i hallen igen och kasta av sig skorna före mamma och pappa kom in.
"Emma ska faktiskt komma idag, och Gerd Anne också" sa Eric och kollade på Marcus.
"Aja, jag och Vendela ska gå bort till fotbollsplan med Martinus" sa Marcus och log.
Jag bara nickade.

De slutade med att vi aldrig gick till fotbollsplan utan Martinus kom till oss och vi spelade bara lite ute på min gård innan Marcus och Martinus behövde gå hem med Gerd Anne och Emma för att plugga och laga mat.
Då gick jag också in och pluggade medan jag hade FaceTime med Frida och sen så käkade jag med familjen jag med.
"Alltså... de är så... nu är jag och Marcus tillsammans" sa jag tyst vid matbordet.
"Men vad kul gumman, han är ju jätte söt" sa mamma och log.
"De visste man ju" sa pappa
Jag tackade för maten och gick upp på mitt rum. Där inne låg jag hela kvällen och hade FaceTime samtal med Marcus, Martinus och Frida.
Frida fangirla lite i början, men hon blev mer och mer seriös och bekväm i situationen efter ju längre tid som gick.