Livet är bara kaos...

Kapitel 9

21 september 2016
"Godmorgon hjärtat" sa en trött röst.
"Godmorgon" sa jag ännu mer trött.
Han krama hårt om min kropp och jag hoppade fort till för att de gjorde så ont.
"Marcus jag har ont" sa jag och drog mig ifrån.
"Vart?" sa Marcus och suckade.
"Överallt, låt mig vara" sa jag och reste mig upp.
Marcus kollade förvånad på mig sen så när jag väl ställde mig upp så förstod han.
Jag hade blåmärken på hela magen, var helt röd och de syntes så väll att jag hade ont när jag gick framåt.
Jag gick på toa och ställde mig sen framför badrumsspegeln.
"Fan så jag ser ut" viskade jag för mig själv före de knackade på dörren.
"Vem?" Frågade jag med hopp om att ingen skulle svara.
"Marcus"
Jag öppnade dörren och Marcus gick emot mig.
"Älskling, snälla försök att håll dig på fötterna idag, ramla inte i trapporna som igår"
Jag bara log snabbt för att visa att jag inte skulle göra de, sen så kom jag att tänka på att de var inte så de gick till.
Om bara två timmar sitter jag i samma klassrum som tjejen som gjorde de här igår. Puttade ner mig för en trappa, slog och sparka på mig till jag grinade och inte kunde röra på mig.
Tanken fick mig att grina.
"Vad är de gumman?" Frågade Marcus och la armarna om mig.
Jag hoppade till när hans kalla händer drog mot min rygg och blåmärken.
"Ska ta de försiktigt, vet att du har ont. varför blev du ledsen?" Frågade Marcus och såg ledsen ut.
"Vet inte, lova bara mig att aldrig, aldrig lämna mig" sa jag med gråten i halsen.
"Lovar, jag kommer aldrig lämna dig" sa Marcus och krama om mig.
Jag la armarna om hans hals, och han satte händerna under min rumpa och lyfte upp mig runt hans midja.
Han gick in i sin säng och la ner mig.
Han la sig bredvid mig och våra läppar möttes snart i en mysig puss.
Samma sekund öppnades dörren, vilket vi trodde var Martinus.
"Bra ni är vakna, upp nu" sa Gerd Anne och log.
"Vi ska" sa Marcus
Båda två utbrast i ett härligt skratt när hon stängde igen dörren men strax efter var våra munnar som ihop klistrade igen.

Vi klev in hand i hand på skolan och de gav mig direkt en klump i magen, men ville inte släppa. Då skulle han tro att jag inte ville hålla hand med honom, och gå ut med vårt förhållande.
Så jag höll kvar.

Lektionerna gick rätt fort.
"Får jag gå och hämta mina hörlurar eller?" Frågade jag när läraren hade särat på mig, Marcus, Klara och Martinus. Jag fick sitta längst bak själv och Marcus med Klara. Sen Martinus fick sätta sig bredvid en kille i klassen. Varför fick jag sitta själv.
"Gör de du" sa läraren och jag gick ut genom klassrummet och smällde igen dörren.
Jag riktade stegen mot toaletterna och låste in mig i ett bås.
Satt där på toalocket i kanske 10 minuter sen hämtade hörlurarna i skåpet.
I all fart mot klassrummet så vände jag snabbt bort från skåpet och bakom skåpet dök Tindra upp.
"Vad vill du nu?" Frågade jag med en lugn röst.
"Vad jag vill? Hur mår du?"
"Bra vadårå?" sa jag och försökte gå förbi henne
"Bra, säker på de? Hur mår Marcus då?" Frågade hon och tog handen om min hals och förde mig mot skåpet.
Jag tog snabbt luft och svarade kort och enkelt "bra" innan hon tryckte upp mig mot skåpet med handen runt halsen. Jag kände att luften inte gick rätt och hur de kändes som att jag skulle falla ihop när som helst.
"Vad bra att ni mår bra båda två, för de ska ändras på lilla gumman" sa hon och lättade på handen runt halsen men höll fortfarande kvar mig upptryckt mot skåpet.
"Snälla jag har lektion, och du med för den delen" sa jag och då sparkade hon undan mina ben så jag hängde mot skåpet till hon släppte och jag föll ner på backen med en duns.
"Snälla låt bara Marcus vara, hörde du snälla. Alltså han utnyttjar dig så hårt, att du din lilla blonde fan inte förstår de. Jävla hora. Du vill bara vara med han för hans kändisskap. Låt han vara, du är mest falsk" sa hon och sen sparkade till mig i magen.
Ibland förstod jag inte, liksom säger att han utnyttjar mig, sen blir jag helt plötsligt en hora som är falsk...??
"Okej, en sist sak. Skyll inte på mig sen. Jag varna dig" sa hon och sparka till mig i ansiktet så de kändes som att hela huvudet skulle explodera.
Jag satte fort handen på kinden där hon drog en spark.
"Förlåt kändes de inte" sa hon innan hon hukade sig ner och slog en knytnäve över min näsa, blodet forsade mer än igår. Och sen fick jag några handflator rakt över kinderna.
"Snälla låt bara Marcus vara" sa jag med gråten i halsen.
"Marcus, jaja du skyddar han lite. Får de, de beror ju helt på dig" sa hon och sparka till mig i bröstkorgen.
De kändes som all luft runtomkring mig försvann, jag ansträngde mig för att hitta luften.
"Tack för mig. Vi ses" var de sista hon sa innan hon gick in i klassrummet och smällde igen dörren efter sig.

Där låg jag några meter utanför klassrummet och knappt kunde andas för att smärtan var så hög.
Varför?
Jag drog mig sakta upp och drog ur väskan och jackan ur skåpet, behövde skynda mig här ifrån före lektionerna slutade. Så jag gick med tunga steg hemåt med tårarna ner för mina kinder.

Marcus perspektiv:
Jag klev ut från klassrummet och såg inte skymten av Vendela. Vart kan hon vara, hon skiter aldrig i skolan.
Oroligheten började stiga i mig, hjärtat slog fortfarande. Ingen svarade när jag ringde heller. Vart är hon??

Vendelas perspektiv:
Jag kom hem slängande allt i hallen, gick upp för trappan och började sakta dutta med en bomullstuss under min näsa.
Sen la jag en ispåse vi hade i en sjuklåda över min ena kind och strax efter bytte jag.

Marcus perspektiv:
Tankarna hann flöda väldigt mycket om vad som skulle kunnat hänt före de ringde upp på mobilen.
"Vendela vart är du?!" Skrek jag med gråter i halsen.
"Hemma, spydde på toan i skolan" sa Vendela och kunde höra att hon hade gråtit
"Förlåt"
"Vadå? För vad?" Sa Vendela med en förvånande röst.
"För att jag smitta dig med magsjukan" sa jag och skratta.
"Nej, nej tror inte att de är de. Måste vara något annat" sa Vendela.
Vi prata inte så länge till, men beslutade att jag skulle komma till henne efter skolan.

Vendelas perspektiv:
Jag kröp upp i sängen och snurrade in mig i en filt. Där somnade jag och vakande av att något plingade på dörren.
Jag kröp upp och kunde knappt gå rakt för alla sparkar jag fått.
Men försökte räta på mig när jag öppnade dörren.
"Hej hjärtat hur mår du?" Sa Marcus och krama om mig.
"Bättre. Sov en stund, tror bara de var något skit" sa jag och log i hans kram.
"Skönt att ha dig här" sa jag och drog mig ifrån hans grepp.
"Har du fortfarande ont?" Sa Marcus och kollade på min kropp.
Jag hade en stor T-shirt på mig så han såg inga märken.
"Mm väldigt" sa jag och började gå in i köket med små steg bakom mig.
"Vill du ha nå? Är du hungrig?" Frågade jag och vände blicken mot Marcus.
"Dig kom" sa Marcus och jag fick sakta mot Marcus före han krama om mig.
Jag stod länge i hans famn, det var enda ställer ja var 100% tryggt i.