Livet är bara kaos...

Kapitel 3

29 augusti 2016
Jag gick in i den stora vita byggnaden som var min nya skola. Förra veckan var jag med mamma och pappa och besökte rektorn. Men jag besökte aldrig klassen då. Så jag vet inte alls vilka jag ska gå med, jag vet inte ens vilken klass. Förutom 9:an.

Jag lämnade rektorns kontor med en liten nyckel i handen och en hel bunt med papper. Som var schemat, information, papper som skulle fyllas i hemma och ja massa annat.
Jag gick genom korridoren på undervåningen och räknade ner skåpen.
98,97,96,95,94,93,92. 92 där var de. Skåp 92.
Jag tryckte in nyckeln och vred om låset. La in väskan och alla papper i skåpet. Jag försökte att rensa lite bland alla papper, vilka som skulle hem till föräldrar, vilka som skulle vara kvar i skolan, vilka som jag kunde kasta för att de var så ointressant. Men kom ingen vart så la ner alla papper i väskan och drog igen dragkedjan på väskan.
Jag tog min penna och mitt sudd jag fick av rektorn och kollade schemat. Sal 16, matte.
Jag styrde blinken genom korridoren och riktade mina steg mot sal 16 när någon knackade mig på axel.
Jag vände mig hastigt om och möttes av ett stort leende på Marcus läppar.
"Hej Marcus" sa jag glatt.
"Hej Vendela, vad har du för lektion?" Frågade han och kolla på mig från topp till tå.
"Matte i sal 16.Och de ligger hitåt eller hur? Sa jag och pekade bort i korridoren.
"Precis, då går du i min och Martinus klass, du kan vänta på mig om du vill" sa han och log innan han låste upp sitt skåp. 94. Två ifrån mig.
"Vart fick du skåp?" Frågade Marcus och kolla på mig.
"92" svarade jag kort och enkelt.
De gick förbi mer och mer människor desto mer klockan blev. Marcus segast i Norge.
"Snabb" sa jag för att stressa på han lite.
"Men tyst hittar inte min penna" svarade han och gav mig en blick att han skojade om att jag skulle vara tyst och sen ett stort leende.
"Vi börjar om två minuter" sa jag och stressade ännu mer.
"Och jag hittade min penna nu" sa Marcus och sträckte upp pennan högt upp i luften, när Martinus sprang förbi och drog tag i Marcus penna och fortsatte springa genom korridoren.
"Martinus!" Skrek Marcus efter honom.
Jag och Marcus gick med raska steg genom korridoren efter Martinus. Vi svängde in i sal 16 och jag satte mig bredvid Marcus på en stol.

"Ja då har vi en ny i klass. Vendela. Du kan komma upp och presentera dig lite kort om du vill" sa läraren och satte sig på stolen vid sitt bord
"Aa, jag heter Vendela och kommer från Sverige. Har bott i Stockholm tidigare, och nu bor jag här i Trofors med min familj. På fritiden spelar jag typ bara fotboll med mina kompisar. Annars är de nog inte så mycket mer" sa jag och kollade ut över klassen som satt helt tysta.
"Vad bra Vendela. Inget mer, jag heter Lena och är din kontaktlärare och har även er i matte. Känner du några här i klassen?" Frågade hon samtidigt som jag gick och satte mig.
"Marcus och Martinus bara" sa jag och Lena bara nickade innan hon tackade och började förklara vad vi skulle göra idag på mattelektionen.
När hon pratat klart så kom hon fram till mig och lämnade över matteboken och linjal, även ett skrivhäfte och lite papper.
"Tack" sa jag bara innan hon lämnade mig igen.

Dagen fortsatte med historia, engelska och på lunchen så satt jag med Marcus, Martinus och två andra killar i klassen. Ingen tjej hade nog ens tänk tanken att prata med mig. Alla tjejer bara kolla på mig som om jag kom från månen.

Jag kolla över matsalen bort på tjejerna som gick i min klass, de fanns en grupp med tjejer som var väldigt tysta och en med de som låter hela tiden både på lektioner och i korridorerna.
När jag kollade på dem så kollade en av tjejerna på mig, ett ord från hennes mun sen vände sig hela bordet mot mig och kollade på mig.
"Bry dig inte om dem, de tar bara lite tid för dem att förstå att de kommit en ny tjej i klassen" sa Marcus och log.
Såg han att jag kollade på de, och att de kollade på mig. Tydligen.
"Kommer de alltid vara så här?" Frågade jag försiktigt.
"Nej, de kommer vilja lära känna dig sen. Inga problem, de är bara inte så tuffa som de ser ut. De vågar bara inte ta kontakt med dig på en gång" sa Marcus och kollade ner i maten igen.
Jag gav ifrån mig en litet ljud som typ lät som ett jaha.

Jag låste igen skåp 92 och vände mig mot Marcus som stod vid 94:an och plockade iordning i sin väska.
"Ska du ha med alla de där läxorna hem?" Frågade jag och kollade konstigt på han.
"Vi åker på en konsert i Trondheim imorgon bitti, och blir borta tisdag, onsdag så de blir ju lite plugg" sa Marcus och log.
Jag var bara helt tyst tills han låste igen skåpet.
"Då blir jag ensam imorgon och på onsdag" sa jag med rädslan i kroppen.
"De kommer gå bra" sa Marcus och kollade på mig som stod som förstenad i stengolvet och kollade ner på våra fötter.
"Tror du?" Sa jag och stod fortfarande med blicken ner i marken.
"Ja, du fixar de utmärkt" sa han och drog i min arm så min blick inte längre satt fast i marken utan fördes upp och möttes hans blick.

Vi mötte Martinus utanför och gick hem mot vår gata.
Jag klev in i hallen och Eric kom springandes ut i hallen direkt.
"Hur gick de i skolan? Jag ska leka med Emma idag?" Skrek Eric
"Vad kul Eric" sa jag och hängde av mig väskan i hallen och knöt av mina skor.
"Gick de bra i skolan då?" Frågade mamma direkt när hon kom ut i hallen.
"Ja, eller alltså ingen av tjejerna pratar med mig, bara Marcus och Martinus och sen deras killkompisar" sa jag med en ledsam blick.
"De kommer, de kommer. Du är ju helt ny, de är ju nytt för dem också" sa mamma och gick ut i köket igen.

Jag satte uppe på mitt rum och hade FaceTime med Frida när de knackade på dörren.
"Vem?" Frågade jag.
"Marcus" hörde jag en röst säga och hela jag spreds av glädje.
"Kom in" sa jag och dörren öppnades sakta.
"Hej Vendela, tänkte bara... liksom vi... du vet... vi åker imorgon... och ville... träffa dig före om du förstår" stammade Marcus fram
"Ja de är lugnt. Kom in bara. Stå inte där i dörren" sa jag och log.
"Vad fint du har" sa Marcus försiktigt innan han klev in.
"Tack, skulle jag bara kunna få avsluta de här FaceTime samtalet" sa jag när han stängde igen dörren bakom sig.
"Störde jag? Jag kan gå om du vill fortsätta prata" sa Marcus och såg lite ledsen ut.
"Nej stanna du, hon ska ändå träna snart" sa jag och sa hejdå till Frida. Tror hon blev lite arg för att jag inte bad typ Marcus säga hej eller hejdå till henne. Men nu fick de vara. Vill inte kräva något från Marcus bara för att han är känd. Vill behandla han som en vanlig kille.
"Sätt dig om du vill här i sängen, annars får du ta stolen eller stå om du känner för de" sa jag och log.
Han satte sig försiktigt bredvid mig på sängkanten. Jag la ipaden borta på sminkbordet och satte mig ner bredvid Marcus i sängen igen.
"Skulle ni till Trondheim?" Frågade jag fast jag visste att dem skulle de. Men ville bara avbryta den stela tystnaden.
"Aa precis, konsert två dagar i rad både tisdag, onsdag" sa Marcus stolt.
"Aja, vad kul. Men..." hann jag bara säga före han avbröt mig.
"Vi kommer hem onsdag natt, och ska till skolan på torsdag" sa Marcus
"Precis de jag tänkte fråga, om ni kommer till skolan på torsdag" sa jag och log. För de var precis de jag skulle fråga.
"Vi kommer torsdag, om de inte blir några konstigheter efter vägen" sa Marcus och log.
Jag bara log tillbaka och de blev en sån där stel tystnad igen.
Jag släppte blicken från hans mörka fantastiska rådjursögon och kollade ner på våra fötter.
Jag kom inte på något att säga utan vi satt hela tysta.
"Vad gör Martinus då?" Frågade jag från ingenstans.
"Ja du kanske ville att han skulle följa med" sa Marcus och kolla på mig.
"Nej inte så jag menade. Men liksom bara tänkte, ni brukar ju hänga ihop" sa jag och kolla upp på hans
"Nej han är ute och spelar fotboll med några kompisar, vi har träning om en timme" sa Marcus
"Aja" svarade jag tyst med.

Marcus perspektiv:
Nu blev de en sån här stel tystnad igen. Varför blir de såna? De ska inte bli såna? De är inte bra. Egentligen ville jag bara erkänna för henne hur jäkla vacker hon var. Och hur mycket jag gillar henne på bara några dagar. Men då skulle hon tro att jag var dum i huvudet som fått känslor för henne på några dagar.
"Vill inte du börja spela fotboll? Träna liksom" frågade jag efter några minuter av stel tystnad.
"Eh jo, finns de lag" frågade Vendela intressant.
"Ja" svarade jag enkelt
"Älskar fotboll" sa Vendela och log med hela ansiktet
"jag med" sa jag.
Vi satt och prata i en halvtimme innan jag behövde gå, för jag hade träning snart.

Vendelas perspektiv:
Jag satt själv uppe på mitt rum och hade FaceTime med Frida igen, som var lite tjurig för att jag bara lämnade henne för Marcus. Och nu ville prata med henne igen.
Vi låg iallafall hela kvällen och snackade. Somnade rätt sent på kvällen. För Frida ville aldrig avsluta samtalet.

---
Kapitel 3 uteee.
I de 3 kapitlen som är ute har inte vart så intressanta. Men nu kommer de hända saker...!