Livet är bara kaos...

Kapitel 22

16 november 2016
Jag hoppade snabbt ur taxibilen utanför sjukhuset i Oslo där inne skulle Marcus finnas i något av alla tusentals rum. Klockan var närmare halv 1 på natten. Jag trodde aldrig att min mamma skulle släppa mig. Men de gjorde hon.
Jag sprang fram till receptionen.
"Hej unga dam, kölapparna är där" sa hon i receptionen och pekade på en automat där man tog ut kölappar.
"Jag vill bara hitta Marcus Gunnarsen, han är min pojkvän. Kommer han dö?" Utbrast jag och hon kollade frågande på mig.
"Marcus Gunnarsen, tredje våningen. Rum 203. När du kommer upp så går du till vänster sen direkt till höger" sa hon och pekade mot en hiss.
Jag tryckte på knappen alldeles för många gånger för de kändes som att hissen kom fortfarande då.
Jag tryckte extra många gånger på trean också, som ledde till våning tre.
Jag sprang direkt till vänster sen höger.
Ute i korridoren satt Gerd Anne med Emma i knät, Kjell-Erik och Martinus.
Martinus ställde sig direkt upp när han såg mig och krama om mig.
"Hur mår han?" Frågade jag snabbt
"Vi vet inte, de har opererat något i magen. Som hade spruckit" sa Martinus och kollade på mig.
"Jävla Tindra" sa jag och var så irriterad så jag inte kunde stå stilla. Hon gjorde de på riktigt, gick på min pojkvän. Hon gick på Marcus. Som hon sa, jag trodde aldrig. Men hon gjorde de.
"Ta de lugnt Vendela allt bli bra" sa Kjell-Erik och drog i min arm.
Jag satte mig på en stol och varje gång en läkare gick in och ut ur rummet hoppade jag upp ur stolen i hopp om att få komma in till honom.

Samma dag fast senare på eftermiddagen så kom äntligen en läkare ut och öppnade sin mun.
"Marcus är medvetslös och de går inte att få kontakt med han. Men antar att ni vill träffa han ändå. Han ligger bara där och ja men ni får gå in om ni vill" sa hon och fortsatte bort i korridoren.
"Gå in ni först Martinus och Vendela. Emma sover ju här i mitt knä, vi kan gå in senare" sa Gerd Anne och skickade iväg mig och Martinus.
Jag och Martinus gick lugnt in, inne i de vita stora rummet i en säng täckt med papper låg Marcus, Marcus Gunnarsen. Helt borta.
Han hade tre droppställningar stod runt sig och två satt i den högra armen och en i den vänstra. Sen hade han något lindat runt huvudet och sen såg man inte så mycket mer då han hade ett täcke låg över kroppen.
Dock var hela hans ansikte sönderslaget, näsan var helt blodig och han hade bomull och plåster överallt i ansiktet. Ögonbrynet hade spruckit också.
De brände under ögonlocken när jag såg min vackra kille igen.
Martinus la armen om mig och vi gick närmare.

Jag stod på ena sidan av sängen med Martinus bredvid mig, jag rörde försiktigt med mina fingrar över Marcus fingrar.
Jag satte ner kroppen på stolen bredvid sängen och tog hans hand.
Läkaren som stod på andra sidan sängen och kollade på oss bara log.
"Kommer han överleva?" Frågade jag med orolig röst.
"Lägget är inte under kontroll, vi vet inte 100% och vill därför inte lova något" sa läkaren
Tårarna rann ner för mina kinder.
Jag lutade mig fram och pussade på hans läppar och drog ena handen över hans kind.
"Älskar dig Marcus" viskade jag tyst och mina tårarna rann ner på hans kind.
"Hur kunde de bli såhär?" Frågade jag rakt ut i ingenstans.
Martinus la handen på min rygg och strök handen upp och ner.
"Vet inte Vendela" sa han och försökte lugna mig.
"Tindra, Tindra, hon är död" sa jag och de var bara något jag hoppades
Jag drog handen över Marcus kind igen och pussade på hans hand en sista gång innan jag reste mig upp.
"Måste ha luft, vart går man?" Frågade jag och riktade mig mot läkaren.
"Direkt till höger längst bort i korridoren här så kommer en stor balkong" sa hon
"Tack"
"Jag följer med" sa Martinus fort
"Nej vill gå själv" sa jag och lämnade rummet.
"Vart ska du Vendela?" Frågade Kjell-Erik
"Bara längre bort i korridorer och till höger till en balkong och ta luft" sa jag och log.

Med tårarna längst mina kinder satte jag mig på en kall bänk ute på altan.
De var helt tomt där, och de förstår jag för de var riktigt kallt där ute.
Jag lät bara tårarna forsa ur mina ögon och la mig försiktigt ner på bänken och bara blundade. Hoppade jag aldrig mer vaknar...