Livet är bara kaos...

Kapitel 24

22 november 2016
Vendelas perspektiv:
Marcus levde, och hade begått flera behandlingar och två operationer.
Nu skulle vi äntligen få åka hem igen, men han skulle hålla sig lugn i några dagar. Eftersom att han var nyopererad.

Med ett flyg från Oslo till Trondheim sen bil från Trondheim till Trofors så var nästan hela dagen borta.
Dock skulle jag få sova hemma hos Marcus, för min familj var i Sverige och skulle komma hem imorgon istället.
Men, de lilla positiva i de här kaoset är att.... Jag och Marcus fick umgås igen, äntligen.

Jag låg bredvid Marcus uppe i hans säng och skulle snart sova. Vi var väldigt trötta och de senaste veckan hade vart väldigt ansträngande på något sätt, fast jag bara suttit på sjukhuset.
Men att sitta där och veta att sin kille är halvt död, man visste inte hur de skulle sluta, man fick inte träffa honom, han var medvetslös. De var ansträngande att hålla sig i skinnet. Man ville helst slå ner varenda läkare som gick förbi bara för att de inte gjorde något.
Fast man vet att de försöker hjälpa honom, men några stunder går de bara där. Då tyckte man att de skulle kunna gjort något bättre än att gå där sakta genom korridoren.

Men nu, nu låg jag bredvid honom i sängen, och han var frisk igen.

Jag kände ett par kalla armar slingra sig runt min kropp och jag kollade djupt in i hans mörkbruna, rådjursögon som såg extremt ledsna ut.
"Är du ledsen?" Frågade jag och drog mina fingrar genom hans hår.
"Jag är överlycklig, men extremt trött" sa Marcus och log.
"Så glad att du är hemma igen, äntligen får jag även träffa dig efter alla problem" sa jag och mötte hans läppar.
"Du Marcus, jag mötte Frida i Sverige" sa jag och kollade försiktigt på honom. Jag var lite rädd att han skulle bli arg.
"Vad sa hon då?" Var de enda han frågade.
"Eh alltså hon sa inte så mycket, hon frågade typ bara hur de var med oss, sen så frågade jag varför hon sa till pappa. Då sa hon typ att hon inte menade de. Hon var bara så arg sen ringde Martinus och sa, ja att du..." stammade jag fram mening efter mening och kollade på honom efter att ha haft blicken fäst på täcket.
"Varför bryr hon sig om hur vi har de?" Sa Marcus och mötte min blick.
"Förlåt alltså, men liksom hon vill typ bara förstöra för oss" sa jag och himla med ögonen.
"Som Tindra då, och du... jag vet vad som hänt" sa Marcus och kolla på mig med sorgsna ögon.
"Vad?" Sa jag oroligt och flyttade bort blicken från honom.
"Tindra sa att hon har gått på dig och nu skulle hon gå på mig för att vi är så falska och äckliga" sa han och satte fingrarna under min haka och flyttade upp mitt huvud så våra blickar möttes.
Jag blev helt tyst och de kändes jobbigt att kolla på honom.
"Varför sa du inget om vad hon gjorde med dig? Hon har ju slagit dig alla gånger du haft blåmärken, och sår" sa Marcus och skaka på huvudet.
"De är inte okej" sa han
"Vet inte, ville inte dra in dig i de" sa jag
"Lyckades du" sa han och strök handen över min kind.
"Hon sa att om jag säger till någon om de här så kommer hon gå på dig och Martinus men liksom jag sa inte till någon men hon gjorde de ändå" sa jag och Marcus kollade konstigt på mig.
"Jag ville, men vågade inte" sa jag och krama om Marcus samtidigt som mina tårar sprutade ur mina ögon.
Han drog handen på min kind så alla tårar försvann och krama sedan om mig igen.
"Okej, men nu står vi starkt ihop" sa Marcus och krama om mig hårt.

---
Imorgon släpps Marcus&Martinus låt "Without you" och jag kan knappt vänta de få timmarna som är kvaaaaar❤️❤️

Omgggggggggggggg
(Videon har ingenting med kapitlet att göra, men lyssna bara på deras röster snälla❤️❤️❤️)