Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 3

  Ljudet utav syrener kom närmre och närmre  snart kunde jag se dem blinkade lamporna längre ner på gatan. Jag suckade irriterat och drog snabbt upp luvan på min tjocktröja så att jag täckte så mycket som möjligt utav mitt ansikte så att dem inte skulle kunna se vem jag var. Jag gav polis bilarna en sista blick innan jag med började gå åt motsatt håll ifrån poliserna. Men jag kom inte särskilt långt innan jag hörde hur en bil körde upp jämsides med mig. 

  "Det här är polisen. Stanna där du är, dra av dig luvan så att vi kan se vem du är och håll sen upp händerna så att vi kan se dem" ropade ena polis mannen och jag skrattade kort för mig själv. Trodde dem verkligen att jag skulle stanna här och låta dem ta mig. Haha idioter. 

 Jag ökade bara takten och borrade ner blicken i marken vilket gjorde det svårare för dem att se vem jag var. 

  "Det här är polisen. Vi är beväpnade och om du inte stannar nu blir vi tvungna att använda dem"

  Jag sneglade lite kort upp mot dem och såg att det var Bob och Jim som satt inne i bilen. Om ni undrar hur jag vet deras namn så ät det för att jag känner dem flesta poliserna här i stan. Eller känner och känner, jag vet vilka dem är. Dem har alla försökt stoppa in mig i fängelset men ingen har lyckats att få i mig. Ingen har hittat tillräcklig mycket bevis på mig för att det ska hålla i rätten. Det var en gång som någon hade fejkat bevis på mig. Dem hade lagt fram det men i slutändan hade det inte räckt. 

  Jag gav dem en liten sista blick innan jag utan förvarning började springa åt andra hållet (vilket skulle ge mig extra tid då dem skulle behöva vända) innan jag efter några meter svängde höger. 

  Jag fortsatte att svänga åt olika håll och för att göra det svårare för polisbilen att följa efter mig. Dem var mig hack i häll just nu och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det här var den enda delen utav staden som jag inte kunde. Resten av staden kunde jag nästan lika bra som baksidan av min hand och kunde därför enkelt ta mig runt och komma bort från polisen. Jag visste var enda liten genväg och liten vrå som man kunde gömma sig. Men jag brukar inte vara här. Jag har liksom ingen avsikt att vara här i det ”finare” området. Dem jag brukar göra affärer med brukar ju bo i mina områden eller i alla fall i närheten. 

  Jag började känna hur jag blev en aning andfådd och vet inte riktigt hur länge till jag skulle klara av att springa. Jag har sprungit ett tag nu och verkligen tagit i allt jag kan i försök att komma bort från dem. Men jag kunde bara inte skaka av mig dem. Jag brukade springa från polisen men en jakt har aldrig pågått så här länge. Jag vet egentligen inte hur lång tid det har gått men det kändes som timmar. 

  Efter att ha sprungit ännu ett litet tag såg jag en liten gång eller vad man ska kalla det i mellan två hus. Det var en liten grusgång som var alldeles för liten för att bilen skulle kunna komma in. Jag svängde av till höger och inom bara någon sekund så var jag bort vad grusgången. Jag sprang i den lilla gången ett tag men stannade snabbt när jag såg en annan polisbil åka förbi på andra sidan utav gången. Jag suckade högt och drog en frustrerad hand i genom mitt hår och kollade runt mig efter en utväg. Men jag hittade inget, nej vänta.

  På huset på min högra sida så var ena fönstret helt vid öppet och nästan skrek åt mig att klättra in. Jag kollade runt mig snabbt för att se att polisen inte såg mig innan jag klättrade upp för staketet som skiljde huset från den lilla gången. När jag kommit upp vid fönstret tvekade jag inte ens en sekund innan jag hoppade in. Vilket lede till att jag stötte in i något. Eller ska jag säga någon med tanke på skriket som sen fyllde rummet.