Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 36

Jasons perspektiv

  Min blick var fast på Briannas ansikte för att se hennes reaktion medan hon lät sin blick glida över min kropp om och om igen. Som att hon inte kunde få in tanken att jag var där. Jag antar att jag inte kan klandra henne, hon har aldrig sett mig så här förut och jag önskar att hon aldrig skulle behöva göra det. Men jag hade ingen annan stans att ta vägen. Briannas hur var det säkraste för mig för tillfället. Eller det var i alla fall min ursäkt. Egentligen ville jag bara vara nära henne så att jag kunde hålla henne säker. Jag hade inte sett några spår av Amanda men ville inte riskera något.

  Efter ett tag insåg jag att Brianna var alldeles för chockad för att både röra sig och säga något. Glasbitar låg runt hennes fötter efter lampan som hon hade tappat. Jag kunde se små skärsår på hennes fötter. Smått skakade jag på huvudet för jag insåg att hon inte skulle kunna röra sig även om hade velat pågrund utav glaset. 

  Jag reste mig upp och slängde ner handduken i badkaret för att kunna hjälpa Brianna därifrån. Men innan jag ens hann ta ett stag stoppade hennes röst mig. Hennes röst som knappt kunde få fram orden då den var så skakig ”Vad håller du på med Jason?”

  ”Jag är påväg att hjälpa dig bort från allt glas. Du har inga skor på dig så om du skulle gå någonstans skulle du kunna skära upp fötterna”

  ”Jason jag menar inte vad du håller på med nu, jag menar vad gör du här? Vad har hänt med dig? Varför har du skotthåll i dig. Jag förstår inte, varför, varför? började Brianna stamma fram och tårarna rann nu som floder längst hennes kinder vilket bokstavligt talet bröt mitt hjärta. Jag vill inte att hon skulle gråta över mig, jag ville inte att hon skulle oroa sig över mig.

  ”Brianna jag lovar dig att det ser värre ut än det är. Det är absolut inte så farligt som du tror det är och jag lovar att berätta allt som hänt när jag fått bort dig från allt glas” jag visste inte vad mer jag skulle säga, jag var inte bra på det här tröstande grejen. Jag har aldrig behövt göra det tidigare. Men jag skulle göra vad som helst för att få henne att må bättre. Jag hatade att se henne gråta, jag hatade det.

  Väll framme vid henne kunde jag se att hon lätt skakade och jag försökte ge henne ett litet leende. Ett leende som jag visste inte nådde mina ögon. Hon sa inget utan bara fortsatte att kolla på mig. Så utan att säga något böjde jag mig ner för att lyfta upp henne i min famn innan jag gick med henne in till hennes sovrum så jag kunde placera henne på hennes säng. Jag släppte mitt grepp om henne och skulle precis ta ett stag bak när hennes armar lindades runt min nacke för att hålla mig kvar. Brianna begravde ansiktet vid min hals och jag kunde känna hennes tårar längst min nacke.

  ”Brianna snälla gråt inte, jag hatar att se dig gråta”

  ”Jason jag kan inte. Du vet inte hur orolig jag är för dig varje gång du ska ut på ett av era uppdrag. Jag är alltid lika rädd att jag ska få ett samtal från någon av killarna att du är skadad eller värre. Jag oroar mig konstant för dig och nu kommer du hit med skotthål och låtsas som att ingenting har hänt. Som att det här inte är en stor grej”

  ”Det är för att det här inte är en stor grej för mitt liv. Jag är van med det här. Att antingen jag eller killarna blir skadade. Det är inget nytt för oss”