Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 38

Jag hade nog aldrig vart så nervös någonsin att ta mig in till en danslektion. Att komma hit brukade alltid få mig att kunna slappna av, det var hit jag brukade fly när jag behövde komma bort innan jag mötte Jason. Men just nu kände jag bara nerver och det kändes som att jag skulle spy vilken sekund som helst. Jag var så rädd för vad min tränare skulle säga när jag ser henne. Det var två dager nu efter den stora uppvisningen och hon skulle nu ha fått in vilka som var intresserade av att ge mig ett stipendium. Om det nu ens var någon, tänk om det inte ens var någon som var intresserad. Tänk om inte någon skola var intresserad av mig, vad skulle jag göra då?

Det här är vad jag har kämpat för sen jag var typ tre år gammal, sen mina föräldrar först introducerade mig för det här. Det är typ allt jag vet, vad jag alltid har drömt om. Tänk om jag faktiskt inte var bra nog att komma in på någon bra skola?

"Brianna du måste slappna av, det ser ut som att du ska kollapsa när som helst då du stressar upp dig så mycket. Vi båda vet att du är en fantastisk dansare och jag lovar dig att du kommer ha flera skolor som är intresserad av dig" Jace röst bröt igenom mina egna tankar och jag kollade upp på honom när han kommer över till mig. Han lindade en arm runt mina axlar och började styra oss bort mot scenen där båda våra grupper skulle samlas. Det var en liten tradition att ses efter uppträdandet och fira dem som det gått bra för.

"Det är lätt för dig att säga Jace, du har redan en skola som är intresserad av dig. Som gett dig klartecken om du vill"

"Kom igen Brianna, vi båda vet att man bara är så bra som ens partner. Jag menar tror du verkligen att jag hade haft lika mycket ögon efter mig om jag hade dansat med någon annan? Du är den bästa partner jag haft och dem vore idioter om dem inte tog dig"

Jag nickade bara till svar och lät Jace dra med mig sista biten till scenen innan vi båda slog oss ner. Jace satt fortfarande med armen runt mig och han fortsatte att prata om lite allt möjligt för att lugna mina nerver. Jag vet inte hur mycket det faktiskt hjälpte men det fick mina tankar på lite annat i alla fall även fast det bara var en kort stund då nerverna kom tillbaka direkt så fort tränarna satte fötterna på scenen. Allas uppmärksam gick fort till dem men dem sa inget på ett bra tag utan kollade bara runt på oss.

"Jag måste säga bra jobbat hörni, vi har aldrig fått in så här många frågor på stipendium någonsin. Det var en fantastisk show ni alla satte ihop. Vi är stolta över er. Men jag antar att ni inte vill sitta och höra oss stå och prata. Så jag kommer ropa upp er en efter en så får ni komma upp och hämta era kuvert. I dom står det vilka skolor som är intresserade och vad dem erbjuder. Så vi börjar"

Dem började rabbla upp en massa olika namn och just nu hatade jag att mitt efternamn började på S. Dem gick i bokstavsordning så jag skulle komma långt ner. En efter en gick folk upp och jag kunde både se hur folk blev överlyckliga eller väldigt besvikna. Jace blev uppropad och han ställde sig smidigt upp innan han gick bort för att få sitt kuvert. Vet egentligen inte varför han fick ett, kanske var det för att se om det fanns någon annan skola som också var intressant för han hade ju redan en stipendium om han ville ha det.

Ytligare några namn blev uppropade innan det var min tur och det kändes som att mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag reste mig snabbt upp för att gå bort och ta mitt kuvert. Mumlade ett snabbt tack till tränarna när jag tog det innan jag snabbt gick åt sidan och öppnade upp det. Jag kunde känna hur Jace kom upp bredvid mig men jag kunde inte bry mig mindre just nu. Det kanske lät illa men allt jag kunde tänka på var fall jag skulle komma in någonstans eller inte.