Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 50

  Så fort domaren hade slagit klubban i bordet var jag ur stolen. Jag sa inte ett ord till min advokat eller Mike som kom fram till mig. Jag puttade bara mig mellan alla människor som nu stod i gången mellan alla bänkar. Det var flera som ville gratta mig eller bara skrika i mitt ansikte att jag kom undan för lätt. Men för tillfället kunde jag inte bry mig mindre vad dem ville, den enda personen jag brydde mig om och ville prata med för tillfället var Brianna som näst intill hade sprungit ut ur salen. Domaren hade knappt hunnit avsluta fallet innan Brianna ställt sig upp börjat gå ut. Jag visste att det förmodligen var pågrund av att hon ville undvika att träffa mig men jag måste prata med henne. Hon räddade mig ur skiten och jag var tvungen att tacka henne för det. Hon var inte skyldig mig något men hon kom ändå hit, det visade verkligen vilket gott hjärta hon hade.

  Hon hade suttit framför mig, hennes pappa och en massa andra okända människor som jag inte kände för att berätta om våran relation tillsammans. En barnvänlig variation av våran relation men det spelade ingen roll. Jag visste att den enda gången hon faktiskt klarade av att stå framför massa människor utan en massa nerver annars var när hon dansade med det var för att det var något hon visste. Men nu hade hon stått inför en massa människor, låtit både dummare och juryn kolla igenom hennes telefon för att se alla bilder på oss. Läsa igenom alla sms som vi skickat om den kvällen. Det hade inte behövts så mycket för att övertala juryn om att Brianna talade sanningen och efter det hade fallet gått ganska fort.

  Väll ute ur salen kollade jag åt båda hållen i korridoren för att försöka lokalisera Brianna endast för att se henne lutande mot väggen lite längre bort till höger. Armarna korsandes över ansiktet samtidigt som hon sjönk ner till golvet med ryggen tryckt mot väggen. Försiktigt gjorde jag min väg bort mot henne, rädd att några för snabba eller plötsligt rörelser skulle skrämma bort henne. Men Brianna verkade inte märka eller bry sig att jag närmade mig henne. Förmodligen det först nämnda för när hennes namn sen lämnade mina läppar i en knapp viskning hoppade hon till nästan som att jag hade skrikit fram det. Ingen av oss sa något på vad som kändes som en evighet. Vi kollade bara på varandra. Jag visste inte vart jag skulle börja för jag skulle aldrig kunna tacka henne tillräckligt för att ha räddat mig, det fanns inte tillräckligt mycket ord i världen för att ens komma i närheten.

  "Brianna jag" började jag säga samtidigt som jag tog några steg närmre henne men orden fastnade i halsen på mig. Att vara så här nära henne igen påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Men det tog all styrka jag hade i mig att inte dra in henne i min famn och kyssa henne. Hon var så nära men ändå så långt bort på samma gång.

  "Jason snälla gör inte det här, gör inte det här svårare än det redan är" Briannas röst var knappt hörbar men jag lyckades forma ut ungefär vad hon sa.

  "Brianna jag vill inte göra det här jobbigt för dig på något sätt men jag måste tacka dig"

  "Du behöver inte tacka mig"

  "Jo det behöver jag" jag sjönk ner på knä framför henne samtidigt som jag pratade och hatade att jag nu kunde se att Briannas ögon var smått röd spräckta från att ha gråtit. "Brianna jag måste tacka dig för om det inte hade varit för dig hade jag suttit bakom galler vid det här laget och det vet du också"

  "Om du visste att jag kunde rädda livet på dig varför hörde du inte av dig till mig tidigare? Nu fick jag höra om allt det här ifrån Robert av alla människor i panik för att du tydligen inte ville prata med mig"