Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 2

Jasons perspektiv

  Jag gick med ryggen hårt pressat mot ena väggen medan jag gjorde min väg längst det lilla hus som låg någon meter bort från själva huset. Jag höll min revolver i ett hårt grepp längst min sida och kollade konstant runt mig fall det var någon som kom. Någon som skulle kunna förstöra för mig. Jag tror egentligen inte att det är så stor chans att det är någon som kommer då det för det första inte är så många som kommer hit, sen för det andra så har dem väldigt säkerhet här som dem litar på vilket gör att dem inte har några vakter. Dem litar på att deras kameror och olika lås hit och dit ska räcka. Idioter.

  Jag dubbel kollade fort åt båda hållen att ingen var här innan jag sprang över trädgården och bort mot huvudbyggnaden där jag visste att Starkers hade våra pengar. Det var även där som alla i deras gäng höll sig vilket gjorde det här jobbet ännu enklare. 

  Det var ett rätt enkelt jobb. Jag skulle ta mig in, ta mig ner till källaren där vi visste att dem höll alla pengar. Sen skulle jag bara placera bomben och sätta igång den innan jag snabbt tar mig ut innan den hinner detonera. Jag har gjort nästan exakt samma jobb minst hundra gånger så det var inget nytt för mig. Visst dem här killarna har väldigt högsäkerhet med alla kameror och sådant. Men jag har vart här tillräckligt många gånger för att veta exakt vart och när varenda liten kamera filmar. Men det var inte mycket tid man hade på sig att komma från ett ställe till ett annat. Det handlar bara om några sekunder. Vilket är varför jag gör det här jobbet själv (eller an av anledningarna i alla fall) Men problemet var att om vi skulle vara fler här skulle det vara större chans att vi skulle bli sedda och det skulle ta så mycket längre tid att komma igenom allt. Plus det här kunde jag enkelt ta hand om själv. För även om det kom fyra, fem killar mot mig så skulle jag enkelt kunna vinna. Jag är för det största större än dem (då dem flesta i deras gäng är väldigt små) plus så har jag en hel del mer att gå på. Jag har vart i det här livet så länge jag kan minnas nu, jag kan inte ens komma ihåg vad jag gjorde innan jag blev inblandad i allt det här. 

  Men jag klagar inte. Jag gillar det här livet. Okej kanske inte att man hela tiden riskerar att åka in i fängelset (om man är tillräckligt klumpig att lämna spår efter sig) Men annars så har jag nog inget annat klagomål. Jag menar jag har ju allt, vi har tjejerna, pengarna, huset, bilarna. Vad mer kan vi önska oss??

**********

   I alla fall så är jag nu äntligen framme vid dörren som ledde in till själva huset och det var nu som allt skulle sättas på spel. Jag hade en minut på mig att lyckas knäcka koden och komma in innan kameran fångar mig på bild.

   Jag tog snabbt bort koppan eller vad man ska kalla det som satt över själva låset. Vilket nu resulterades i att en massa sladdar i olika färger och skit nu var synliga. Jag pillade runt bland alla sladdar i jakt efter dem två sladdar som skulle hjälpa mig att komma in i byggnaden. Efter ett tag hittade jag sladdarna jag letade efter och klippte snabbt av dem. Jag stod och väntade på ett klartecken att den faktiskt hade öppnats och inom kort hörde jag hur dörrens lås knäpptes öppet.

   Jag log belåtet åt mig själv och tog ett fastare grepp om min revolver medan jag gjorde min väg in, stängde dörren efter mig för att inte skapa en massa onödiga misstankar hos dem som sköter säkerheten här.

  Jag började gå bort mot trappan som ledde ner till källaren och kollade mig hela tiden runt för att kolla fall någon följde efter mig eller något. Eller fall jag kunde höra något. Men jag hörde inget, det enda ljud här inne som hördes var ljudet av mina kängor som gjorde kontakt med golvet.