Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 54

"Säg det till honom" skrek Amanda igen men jag fortsatte bara skaka på huvudet. Jag vägrade ge in till vad hon bad om, det kanske var en fånig grej men jag ville inte vara hennes docka i allt det här. Detta irritera Amanda något enormt däremot och det verkade som att hon började tappa humöret på mig då hon frustade irriterat. Hon drog en hand genom håret och såg ut att tänka efter en sekund innan hon drog upp en kniv. "Säg det till honom, säg att du älskar honom"

"Jason vet redan att jag älskar honom, han behöver inte höra det från mig"

"Så be honom att rädda dig då? Säg något annars är det du som blir skadad, be honom att skynda sig eller vad som helst" skrek Amanda men jag skakade bara på huvudet igen. Jag vägrade att spela hennes spel, hon vill bara göra allting värre för oss båda. Jag visste att Jason letade efter mig så jag ville inte be honom att skynda sig eller säga högt att jag fortfarande älskade honom. Jason visste redan det men om jag hade sagt det högt, ropat efter honom hade han bara fått ännu mer skuldkänslor. Jag föreställer mig redan att dem styr allt han gör just nu. "Jag har gett dig chans på chans att göra det rätta nu men du bara vägrar så nu ska du få betala. Att trotsa mig har sina konsekvenser så jag hoppas att du kan hantera smärta för det här kommer göra ont"

Amanda ställde sig nu precis framför mig och placerade min telefon i knät så att jag nu kunde höra Jasons röst från andra sidan ropa efter mig. Gång på gång hörde jag mitt namn tillsammans med Amandas när han skrek hatfulla meningar till henne. Detta verkade däremot bara få Amanda på ett bättre humör för ett litet leende spreds nu på hennes rödmålade läppar vilket fick rysningar att gå längst med min ryggrad. Hon hukade sig ner framför mig och placerade en hand på mitt ena lår. Kontakten av hennes hud mot min fick mig att vilja hoppa ur stolen och springa härifrån men Amanda hade gjort det lite svårt för mig då nya rep var knutna runt mina handleder efter att dem bytt kläder på mig.

För tydligen hade jag fel kläder på mig. Eller snarar så var jag för överklädd som Amanda hade kallat mig då att jag inte riktigt passat in i omgivningen. Så Amanda hade tillsammans med en annan kille från hennes gäng skurit upp min klänning och sen slitit den av mig så att dem kunde dra av den från mig. Det hade då lämnat mig i bara underkläder och i det tillfället hade jag bara velat ta livet av mig. Aldrig någonsin hade jag känt mig så utsatt som jag kände mig i det tillfället. Amanda hade som tur var lånat mig ett linne i alla fall att ha på mig men som täckte mig något, men sättet som killens ögon hade gått över min kropp innan hade fått mig att känna mig så äcklig och utsatt. Amanda lät honom som tur var inte röra mig mer än nödvändigt men det stoppade honom inte från att slå mig när han tyckte jag gjorde för mycket 'motstånd' vilket hade lämnat blåmärken som började ta form på både mina armar och ben. Men så länge det bara var slag kunde jag ta det, om det skulle övergå till något annat hade jag nog brutit ihop. Jag hade inte mycket styrka kvar i kroppen men tanken av att Jason letade efter mig var det som fick mig att kämpa igenom varje minut som kom. Amanda skulle inte få vinna det här.

"Jag ger dig en sista chans bitch att ge mig det svaret jag letar efter"

"Jason lova mig att inte göra något korkat, tänk efter innan du gör något. Jag klarar mig" orden bara flög ur mig och jag hoppades verkligen att Jason hörde vad jag sa. Jag hade varit tvungen att bara slänga mig ur orden då Amanda hade avbrutit mig annars. Dem orden som jag nu yttrade var inte dem hon ville höra så hon hade förmodligen försökt stoppa mig om jag pratade för långsamt. Men innan Jason hann säga något för att svara mig hade Amanda begravt sin kniv i mitt ben. Skriket som lämnade mina läppar efter det gjorde ont även i mina öron men det verkade inte påverka Amanda som bara satt med ett stort leende framför henne. Synen av henne blev där emot suddig när tårar började bildas i mina ögon och innan jag hann göra något åt dem började dem rinna längt med mina kinder. Smärtan som spreds i mitt ben var något jag aldrig varit med om tidigare och det blev inte lättare när Amanda drog ut kniven heller. Det var som att det strålade i hela benet och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Allt jag ville göra var att krypa ihop till en liten boll och bara gråta. Men jag var fortfarande fast i stolen så allt jag kunde göra var att vrida och vända på mig smått i hopp om att lätta lätta på smärtan något. Det var en fånig tanke med en del av mig hoppades att hålla benet i en viss vinkel skulle lätta smärtan på något sätt.