Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 37

----BILD PÅ JACE PÅ SIDAN ELLER I TOPPEN BEROENDE PÅ VAD NI LÄSER PÅ. I SIDAN OM NI LÄSER PÅ DATORN OCH I TOPPEN OM NI LÄSER PÅ MOBILEM----

  ”Är du verkligen helt hundra på att det här är säkert?” frågade jag Jason när vi satt i bilen utanför klubben som spelade så pass hög musik att man kunde höra den hela vägen ut hit. Jag vet inte hur många gånger jag hade ställt den där frågan men jag kunde inte få bort känslan att något dåligt skulle hända.

  Jason vände sig mot mig och greppade tag om mina höfter för att dra mig över växelspaken och ner i hans knä. Hans händer tog ett fast grepp om mitt ansikte så att han sen kunde vrida upp det mot hans. Min blick mötte hans och jag chockades över hur seriös hans blick var. Det var inte riktigt lika seriös som den blick har brukar ha när killarna har möte men inte långt ifrån.

  ”Brianna jag förstår att du är orolig men tror du verkligen att jag skulle ta med dig hit om jag inte visste att det var hundra procent säkert? Jag skulle aldrig medvetet utsätta dig för fara, jag älskar dig för mycket för det”

  ”Jason jag vet det, men det är inte mig jag är orolig för” nästan mumlade jag fram och kollade ner i mitt knä. Jag kunde höra hur Jason suckade framför mig innan han tvingade upp mitt ansikte mot hans igen.

  ”Brianna du behöver inte oroa dig för mig. Jag mår bra. Om det är Amanda du oroar dig för så sluta med det, hon och hennes gäng är inte ens i närheten. Dem är iväg på något jobb i New York eller något. Vilket senast jag kollade låg på andra sidan landet. Så ta det lugnt, vi är här för att slappna av lite och ha kul med våra kompisar” 

  Jag nickade lite smått till svar för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Visste det var en lättnad att veta att Amanda inte kan ställa till med något men det får mig inte att sluta oroa mig för det. Jag älskar Jason mer än något så jag skulle alltid att oroa mig för honom. Jag vet att han har många fiender, många utav dem är rädda för honom men vad säger att dem någon dag inte skulle slå sig ihop mot honom. Skulle han och hans gäng ha en chans då?

  ”Hej hej hej, du tänker för mycket igen. Brianna vad ska jag behöva göra för att få dig att sluta oroa dig för mig. Jag vet hur man överlever i det här livet, jag har gjort det i över 6 år nu” försökte Jason lugna mig med men det hade ingen effekt. Inget han säger kommer att göra någon skillnad för hur jag ser på allt, det enda sättet att få bort mina tankar från det är att distrahera mig på något sätt.

  Jason som kände mig bättre än någon annan insåg det också och innan jag hann reagera var hans läppar över mina. Hans händer hittade sin väg in i mitt hår och drog i smått vilket fick ett stön att lämna mina läppar. Jason tog det här som sin chans att stoppa in sin tunga i min mun. Jag själv lindade mina armar runt hans nacke för att dra honom närmre mig.

  Jag vet inte hur länge vi satt där, ovetande om allt runt om oss. Jag stängde bort allting tills det enda som fanns kvar var jag och Jason. Men med en enkel knackning på bilfönstret var allting tillbaka. Snabbt drog jag mig undan från Jason och vände mig mot fönstret för att se Chaz på andra sidan med ett stort leende på läpparna. Han knackade en gång till och med en suck öppnade Jason fönstret så att vi kunde prata med Chaz.