Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 51

Jasons perspektiv

  Det var med tunga steg som jag rörde mig ner för trapporna och in till köket. Om någon hade sett mig just nu hade dem förmodligen trott att jag var en zombie. Mörka ringar låg under mina ögon och eftersom jag inte sovit en blund sen tingsrätten var mina ögon röda och torra. För det hade inte spelat någon till hur mycket jag vred och vände på mig, jag kunde verkligen inte somna. Jag trodde att få se Brianna igen skulle ge mig en godnatts sömn för en gångs skull men det hade tydligen bara gjort allt värre.

  Att faktiskt ordentlige säga hejdå till Brianna var bland det värsta jag har gjort. Att se hennes gråtfärdigs ansikte som berodde på mig och sen klippa dem sista banden som var mellan oss var smärta på en helt ny nivå. Aldrig någonsin har jag gråtit så mycket som jag gjorde inatt. Det gick inte att stoppa tårarna, dem hade bara fortsatt att rinna längst mina kinder.

  "Jason" rösten som hördes bakom mig tillhörde Robert och med tanke på hur fråganden hans tonläge lät så var han en aning tveksam att faktiskt prata med mig. Förmodligen för jag hade ignorerat dem alla efter att vi lämnat tingsrätten, jag hade bara velat komma hem och dem alla hade varit för rädda att prata med mig. Rädd för att jag skulle få ett utbrott och riva hela huset när vi kom hem. Men jag hade verkligen inte haft krafterna för det, allt jag gjorde var att stänga in mig på mitt rum så fort vi kom hem. Inte ett enda ord hade jag sagt till dem förutom "Nu åker vi hem" precis efter vi kommit ut till bilen.

  Dem andra hade inte sagt något i bilen heller men jag kunde se blickarna som sändes mellan dem alla. Jag visste att jag skulle behöva prata med dem förr eller senare men igår hade det bara varit för mycket. Jag hade försökt slänga upp en vägg runt mig för att stänga av mina känslor som jag alltid gjort innan jag träffade Brianna. Men hon hade rivit dem ner till grunden och det skulle ta lång tid för mig att bygga upp dem igen. En del av mig vill inte riktigt bygga upp dem helt heller, för även om känslor kunde göra en svaga kunde dem också göra oss starkare. Det hade Brianna visat gång på gång och jag tror inte riktigt att jag kunde stänga av den delen av mig själv. Det var den delen av mig som lät mig själv gråta igår kväll utan att bry mig om någon av dem andra hörde mig. Dem var mina vänner och familj så dem skulle inte döma mig. Dem visste vad jag hade gått igenom och hur mycket allt det här tog på mig

  "Vad vill du Robert?" frågade jag efter någon sekund när jag tagit ett äpple som låg i fruktkorgen och vänt mig mot honom.

  "Jag vill höra hur det är med dig och sen så ville jag kolla hur det ligger till mellan oss. Jag vet att jag gick emot din önskan när jag pratade med Brianna men"

  "Robert det är lugnt mellan oss, ta det lugnt. Jag vet vad jag sa till er men jag kan inte klandra er för att vilja hjälpa till, jag hade förmodligen gjort lika dant om rollerna var ombyta" Robert verkade lite chockad över mina ord men nickade lite kort till svar medan han verkade samla ihop sina tankar.

  "Så vad ska du göra nu?" frågade han efter att vi stått under tystnad i några minuter. Men den här frågan behövde jag inte ens tänkte en sekund på för att svara honom. Jag har bara haft en tanke sen jag kom hem. Okej en annan tanke än Brianna.

  "Nu ska jag lägga all min tid och ork på att se till att Amanda får betala för allt hon gjort. Den där ormen har vandrat på den här jorden för länge nu för min smak. Hon hör hemma två meter under jorden" Robert nickade instämmande och jag gav honom ett kort leende innan jag försökte stänga av mig från alla känslor som skulle kunna kontrollera mig. För just nu hade jag bara ett mål och det var att förinta Amanda, rensa undan henne och göra världen till en bättre plats. Och för att kunna göra det var jag tvungen att strunta i mina behov och känslor. Egentligen inte stänga av dem helt men inte låta dem styra mig. Amanda skulle dö på ett eller annat sätt inom snar framtid och det var mitt löfte. Med henne ur vägen skulle jobbet gå bättre igen och jag skulle känna mig säkrare. Inte för min egenskull men för Briannas, vi må kanske inte vara tillsammans längre men Amanda för en häxa och skulle använda alla medel för att sänka mig.