Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 43

  Hur många timmar, minuter som gått se Amanda lämnade mig ensam vet jag inte. Det kändes som en evighet men samtidigt kändes det som att tiden stod still. Inte ett ljud kunde höras, inge prat eller steg från när någon går runt. Det var nästan som att dem hade gått här ifrån, antingen det eller så sov dem eller var inte så speciellt sociala.

  Så jag var fast här själv, fast i mina egna tankar och just nu var det den sämsta platsen jag kunde vara. Just nu hade jag hellre haft Amanda eller någon av hennes killar här inne, för även om dem slog mig eller på annat sätt fick mig att må dåligt så var det bättre än det här. Allt var bättre än det här just nu. Allt dåligt från de senaste åren kom tillbaka och jag över analyserade allt. Och ju mer jag tänkte på Brandon ju mer insåg jag att hans beteende hade varit konstigt mot slutet. Jag visste ju att han betedde sig annorlunda men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro något sådant här. Alla som kände honom visste att han var största nalle björnen, eller det var i alla fall vad jag trodde. Nu när jag fått den här informationen vet jag inte riktigt vad jag ska tro, Brandon verkade ha ett helt annat liv utanför våran familj. Han hade ett hemligt liv.

  Jag hade så himla många frågor, frågor jag förmodligen aldrig skulle få svar på. Hur kom han in i det här livet? Hur mycket gjorde han? Har han någonsin dödat någon? Mamma och pappa skulle få en hjärtattack om dem någonsin fick reda på det här. Pappa hade förmodligen stämt alla hans kompisar och anklagat dem för att ha dragit in Brandon i allt det här livet.

  Jag kände äntligen hur mina ögonlock började bli tunga och jag välkomnade sömnen med öppna armar. Men jag hann knappt glida in i sömn innan jag började höra livstecken igen. Den här gången i form av bildäck som kom körandes på uppfarten som var av grus. Efter det dog ljudet ut igen och jag trodde nästan att jag hade drömt det då det blev så tyst efter. Dörren intill rummet öppnades däremot några minuter senare men jag kunde inte se vem det var, inte för att det spelade någon roll. Jag skulle förmodligen få stryk vilket som vare sig det var fysiskt eller psykiskt. Amanda var nog ändå värst om jag får säga så. Förmodligen för att det var hon som leverade nyheterna om Brandon och Jason. En del av mig ville fortfarande inte tro på det för jag ville inte att det skulle vara sant. Att Jason ljugit för mig var svårt att ta in. Men jag tror att det är vad som sårar mest ju nu, att Jason ljugit mig rakt upp i ansiktet om allt det här. Han visste vem Brandon var när han såg bilden som gick sönder i vardagsrummet men ändå sa han inget. Han kom på en lam ursäkt om att han trodde det var en av sina killar då dem påminde om varandra. Jag menar hur länge tänkte han hålla det här hemligt för mig, tänkta han ens berätta det någon gång?

  Tankarna flög runt så mycket i mitt huvud att jag nästan glömde bort att någon hade kommit in i rummet. Inte förs än jag såg siluetten framför mig insåg jag att någon var i rummet. Men till min chock kom ingen dryg kommentar eller ett slag. Istället hörde jag någon nästan viska fram mitt namn innan jag sekunden efter kände en försiktig hand mot min kind. Rösten var allt för bekant och när jag hörde den var allt som bort blåst. I alla fall för stunden, jag visste att allt skulle komma tillbaka och sabba allt men för tillfället var jag bara lycklig att han var här. Jason var här, han hade hittat mig.

  "Du hittade mig"

Jasons perspektiv

  Så fort jag parkerat framför varuhuset slängde jag mig nästan ur bilen, jag är inte ens säker på att jag hade stannat bilen ordentligt. Med mitt vapen i höger handen sprang jag så fort mina ben kunde ta mig in i byggnaden. Jag vet att jag egentligen borde vänta in killarna men jag kunde inte, inte när Brianna var i fara. Alla möjliga bilder och scenarion snurrade runt i mitt huvud, bara tanken på att Amanda har lagt händerna på henne fick mig att må illa.