Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 42

   Efter allt det här var över skulle jag utan tvivel vara flintskallig, eller åtminstone ha kala fläckar på huvudet. Jag vet inte hur många gånger jag dragit och slitit i mitt hår i frustration. Det spelade inge roll vart vi kollade, vem vi hörde med. Vi kunde inte hitta henne, vi kunde inte hitta vart Amanda möjligen skulle kunna hålla Brianna och jag höll på att bryta ihop. Veta att Brianna var fast hos dem, att hon kunde bli torterad under tiden som jag satt här och letade gav mig den värsta känslan jag någonsin varit med om.

  Jag kände mig så hjälplös och värdelös. Jag kunde inte hjälpa henne, hon hade blivit tagen pågrund av mig och jag kunde inte ens rädda henne. Jag kunde inte ens hålla mitt löfte till henne att jag aldrig skulle låta någon skada henne. Ingen skulle ens röra ett hårstrå på hennes kropp är vad jag lovade henne men ändå så lätt jag dem ta henne. Hur kunde jag vart så dum att jag lät henne åka med bara Trish? Jag visste att dem var efter henne, att dem hade ögonen på henne. Ändå lät jag henne åka utan mer skydd, jag svek henne.

  Tårarna kändes än en gång bakom ögonlocken på mig när jag än en gång verkade ha träffat en återvändsgränd. Jag greppade tag om vasen som stod på bordet och slängde den tvärs över rummet så att den sen splittrades mot väggen. Glas och vatten flög över hela rummet men jag kunde inte bry mig mindre. Jag behövde få ut min ilska på något sätt.

  "Jason du måste lugna dig mannen, att gå och slänga massa saker runt dig kommer inte att hjälpa dig att hitta Brianna" Robert var den som vågade bryta tystnaden efter att dem alla bara suttit och kollat på mig ett tag vilket fick mig att snabbt vända mig mot honom.

  "Att sitta här hjälper henne inte heller, vi har inte kommit närmre henne sen hon försvann. Vi har inte kommit något närmre till att hitta henne, hon skulle lika gärna kunna vara död vid det här laget vad jag vet" bara att säga orden fick det att hugga i bröstet. Jag ville inte ens tänka tanken på att hon kunde vara död, jag skulle inte klara av det. Men jag kunde inte ignorera att möjligheten fanns, att jag kanske aldrig skulle få se henne igen.

  "Varför går du inte och ringer Mike, hör hur det är med Trish? Jag går igenom alla bilder igen, det måste finnas något sätt att ta sig in i deras system för att komma åt videorna inne på parkeringshuset" jag nickade bara kort på huvudet innan jag greppade tag i min telefon och gick upp ur källaren som vi suttit i nu i kanske 5-6 timmar eller något. Det var inte en jätte lång tid men jag kan bara tänka mig hur det känns för Brianna. Känns säkert som en evighet för henne.

  Jag slog in Mikes nummer i telefonen efter att ha tagit ett par väll behövda andetag av friskluft. Det hjälpte väll något men jag visste själv att jag inte skulle kunna slappna av och andas ut helt förs än jag hade Brianna hemma igen i mina armar där hon hörde hemma. Sex signaler gick innan jag kunde höra att han svarade.

  "Hur är det med Trish?" Mike hann inte ens säga hej eller få fram något annat ord innan jag ställde frågan men jag behövde bra nyheter nu, jag behövde få några bra nyheter som möjligtvis kunde lugna mina nerver. Alt gick bara åt skogen på den här änden men förhoppningsvis så gick det bättre för Trish.

  "Det är bättre, hon har fått en liten spricka i foten och kommer därför få ha gips i tre veckor. Men förutom det så sa läkaren att det skulle bli bra. Att hon klarade sig undan ganska lindrigt med tanke på omständigheterna"

  "Låter bra, Trish är en kämpe så hon kommer vara tillbaka på fötterna igen innan vi vet om ordet om det"

  "Förmodligen och även fast hon kommer hoppa runt med gips och kryckor så kommer hon fortfarande bossa runt oss som aldrig förr"