Take A Risk With Me //Jason McCann (sv)

Kapitel 53

Jag vaknade utav en smäll mot kinden som gjorde att det nästan ekade i mitt huvud från smällen. Men trotts att jag vaknade kunde jag inte få upp mina ögon, det kändes nästan som att dem var ihop limmade. Det spelade ingen roll hur jag mycket försökte, dem öppnade sig inte. Så jag lät min hörsel ta över istället, försökte ta in så mycket information som möjligt men jag blev inte särskilt mycket smartare utav den informationen jag lyckades få ihop. Det enda som kunde höras var lätta fotsteg tillsammans med en massa viskande till höger om mig. Jag kunde inte få ut något av vad dem sa men jag kände hur jag stelnade till smått när jag hörde hur fotsteg närmade sig mig.

Det var inte förs än kallt vatten slängdes i mitt ansikte för att sen började rinna längst med mitt huvud och ner för min rygg som jag faktiskt lyckades öppna ögonen. Men jag var tvungen att blinka flera gånger innan mina ögon kunde vänja sig med ljuset och ta in min omgivning. Det första jag la märke till var att förutom den stolen som jag verkade fast spänd vid fanns det inget annat inne i rummet förutom en lampa som hängde ner från taket strax ovanför mig. Min blick fokuserade sig sen på väggarna och golvet som verkade vara sönderbrända från någon brand vilket gjorde att golvet var alldeles svarta och väggarna nästan helt täckta i os från röken som förmodligen har stigit upp längst med dem.

Fotsteg kunde höras bakom mig igen men när jag vred på huvudet för att försöka se vem det var kunde jag endast utgöra att det var en kvinna, mer än så kunde jag inte utgöra i det här ljuset. För trotts att mina ögon hade svårt att vänja sig med ljuset precis när jag öppnade ögonen så insåg jag nu att det knappt var något ljus alls i rummet.

"Det var på tiden att du vaknade, jag vet att vi drogade ner dig för att få en lugnare resa men hit det är lite långtråkigt att vänta på en människa som inte gör något annat än att sova" trotts att jag bara kunde se siluetten av personen framför mig så visste jag vem det var när jag hörde rösten som den hörde till. Rösten och skrattet som kom efter var något som hade hemsökt mina drömmar och tankar när jag blundar.

"Amanda" var det enda jag kunde få fram då det kändes som att min hals skulle gå upp i brand efter bara det enstaka ordet eller snarare namnet som lämnade mina läppar.

"Juste jag glömde, du behöver förmodligen dricka lite vatten för en av bieffekterna av drogen du fick är törst och torr hals" förklarade Amanda kort innan hon lämnade rummet för att kort därefter komma tillbaka med vad jag antog var ett glas vatten i ena handen och en kanna med vatten i den andra. Hon ställde ner kannan precis till vänster om min stol på golvet då det inte riktigt fanns någon annan möbel att ställ ner den på. Hon räckte sen glaset mot mig men verkade sen inse att jag inte kunde ta emot det då mina händer precis som mina ben var fastknutna i stolen. Minnen från förra gången jag var i den här sitsen blinkade kort förbi i mina tankar men jag försökte snabbt putta bort dem. Jag ville inte ge Amanda nöjet av att se hur obekväm och rädd jag faktiskt var, det skulle bara ge henne mer njutning i allt det här.

"Jag antar att eftersom du inte kan ta hand om dig själv så får jag ge dig en hjälpande hand. Bokstavligt talat" skämtade Amanda och ställde sig precis framför mig för att sen höja glaset mot mina läppar. Men när jag inte gjorde någon ansats till sammarbeta med henne suckande hon smått och stampade med foten i golvet som en femåring. "Tror du verkligen att jag kommer förgifta dig? Jag menar hade jag velat döda dig så hade jag väll gjort det redan. Dödat dig och sen skickat dig i små bitar till Jason som present. Jag har ingen nytta av dig död"