Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Prolog

Zoey's P.O.V

Jag gick sida vid sida med min mamma längst en lång korridor som var full av olika barn från åldern tio till femton. Jag kände mig obekväm med så mycket nytt folk och nya ansikten, men jag visste att jag var tvungen att vänja mig snabbt eftersom det här var min nya skola. 

Jag tittade nervöst upp på min mamma, och hon mötte min blick med ett leende.

'' Zoe, allting kommer att gå jätte bra. Jag lovar. '', sa hon med en sammetslen röst.

Jag bet mig i läppen.

'' Hur kan du vara så säker? '', muttrade jag.

'' För att den här skolan är jätte fin, och du har alltid haft enkelt att skaffa vänner. ''

Mamma lät så säker, men det var inte sant. Jag må vara tio år, men jag har alltid varit utanför.

När vi väl kom till klassrummet så välkomnades vi utav en lång man med stort skägg. Det var min nya lärare, Micke. Han berättade lite för mig om skolan och pratade där efter med min mamma. Jag lyssnade dessvärre inte på deras samtal, utan jag kikade ut över klassrummet som sakta men säkert började fyllas av skrattande barn. 

'' Lycka till nu. Jag hämtar dig efter skolan. ''

Jag väcktes ur mina tankar utav min mammas röst. Hon kramade om mig, innan hon försvann. Snart var klassrummet fullt, och Micke harklade sig.

'' Godmorgon. Jag vill börja med att presentera vår nya elev, Zoey Miller. Ta väl hand om henne och se till att hon trivs i klassen. ''

Micke log mot mig innan han pekade på en tom plats längst ner i klassrummet. Jag följdes utav nyfikna blickar medans jag gick mot den tomma platsen. När jag väl satte mig ner så vände jag direkt min blick uttåt och suckade djupt. 

Jag väcktes återigen utav mina tankar när klockan ringde ut på rast. Alla ställdee sig upp och rusade ut på skolgården med händerna fulla av bland annat bollar och hopprep. Själv gick jag ut i tystnad och satte mig under ett träd. 

'' Hej. ''

Jag ryckte till samtidigt som jag vände mig om. En kille med blåa ögon och blont hår satt bredvid mig och lutade sig mot trädet.

'' ..Hej. '', mumlade jag.

'' Är det du som är Zoey? ''

'' Ja. ''

Han log.

'' Jag är Luke. ''

Jag log blygt tillbaka. Det jag inte visste i den stunden var att den här killen skulle bli min allra bästa vän och en stor stjärna. Jag visste inte heller att det skulle ta sju år för mig att inse en sak. Han var min stora kärlek.

~ 

Okej, haha. Den här prologen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men jag ville bara ge er ett litet smakprov. Jag hoppas iallafall att ni blev lite sugna på att läsa fortsättningen. :)