Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 20

Zoey's P.O.V

Jag fick direkt en klump i både halsen och magen när jag anade Jessicas gestalt ståendes i lobbyn tillsammans med Alex. Till min lättnad så såg Alex en aning förvånad och obekväm ut, vilket betydde att hon stod på min sida. Jag fortsatte sakta fram mot dom, och passade samtidigt  på att studera Jessica. Hon bar en mörkblå volangklänning tillsammans med ett par svarta högklackade sandaletter. Henne hår var uppsatt i en stram knut med några få lösa slingor. Hon var verkligen vacker, och jag kände hur klumpen i halsen bara växte. Det var ett under att jag ens fick ordentligt med syre. Nu var det bara på med skådespeleriet igen, och försöka hålla tårarna inne. 

Jag harklade mig och öppnade munnen när jag stod bara någon meter ifrån dom. '' Hej! ''

Båda två snurrade runt, och Alex tappade hakan när hon såg mig. Bokstavligen. Jag kunde dock förstå henne, då det var väldigt ovanligt för mig att ens gå klädd såhär.

'' Hej Zoey! Vad kul att se dig igen. '', log Jessica och omfamnade mig i en kram. Jag kramade henne tillbaka, men kände hur jag mer än gärna skulle vilja strypa henne. 

'' Detsamma. Vad fin du är. '', sa jag motvilligt och log mot Jessica. Hon sken upp i ett vackert leende. 

'' Tack så mycket. Du med. '', sa hon och jag omfamnades därefter i en kram av Alex.

'' Du ser fantastisk ut, Zoey. '', sa Alex och jag skrattade. 

'' Du med, Alex. '', sa jag och studerade henne från topp till tå. Hon bar en rosa klänning med öppen rygg och ett par vita sandaletter. Hennes hår föll i små lockar och nådde knappt hennes axlar, men hon var otroligt fin. Det var bara en tidsfråga innan Calum skulle kära ner sig i henne.

'' Ska vi gå? Taxin står redo utanför. '', sa Jessica och log mot oss två. Alex tog armkrok med mig.

'' Då går vi. '', sa hon och vi började gå mot taxin. Jag kände på mig att vi hade en lång kväll framför oss.

__

Luke's P.O.V

Jag var återigen vilsen i mina tankar. Jag glömde bort att både sjunga och spela mina delar på soundchecket, vilket ledde till en hel del utskällning. Calum var nästintill nära på att börja mata mig, då jag bara stirrade tomt på tallriken fylld med livsmedel framför mig. Jag kunde inte heller gå ut och gå en promenad eller ta lite luft, då chansen var stor att fansen skulle hoppa på mig och slita mig i stycken. Jag gick istället en runda runt arenan med mina händer begravda i mina jeansfickor och mig själv begravd i mina tankar. 

'' Luke! '', hördes en röst bakom mig.

Jag snurrade motvilligt runt, och såg hur Niall kom gående med snabba steg mot mig. Han såg förmodligen min kroppshållning, då den liknade en saccosäck, och mitt uttryckslösa ansikte eftersom han varken log eller skrattade. Han såg bara ytterst allvarlig ut, vilket var lite ovant då jag var van med en Niall som bara skrattade och log exakt hela tiden.

'' Hej Niall. '', mumlade jag, knappt hörbart. 

Niall la en hand på min axel och tvingade mig att titta på honom. '' Luke Hemmings, nu berättar du för mig vad som är fel. '', sa han med en allvarlig ton. 

Jag kunde lita på Niall. Han hade stöttat mig och bandet så mycket under den här turnén, vilket nog var skälet till att jag öppnade munnen och lät mina läppar forma orden.

'' Jag är bara så förvirrad Niall. '', sa jag och skrapade med foten i golvet.

'' Tjejproblem? '', sa han och log snett. Wow, han var bra.