Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 29

Luke's P.O.V

Jag satte mig ner på ett par stenar och studerade solnedgången. Kylan bet i mina kinder och mitt hår var täckt av små snöflingor som föll från himlen, men jag vägrade att gå in och låta värmen omfamna mig. Jag behövde få vara ensam ett tag och förlora mig själv i mina tankar, som alla handlade om henne. Tjejen som lös upp världen med sitt leende. Tjejen som var skälet till att jag sjöng. Tjejen som saknades för att göra mitt liv komplett igen. Tjejen vid namn Zoey Miller. 

Jag la mitt huvud i mina händer. Jag saknade henne så mycket att det gjorde ont. Det fanns, för tillfället, alltid en viss smärta bakom mina leenden och skratt. En smärta som ingen kan se. Jag hade dock Jessica, som jag älskade över allt annat, och hon hade varit ett stort stöd för mig även fast hon levde i lögnen och inte visste om sanningen. Hon visste ingenting om mitt och Zoeys förflutna, då hon trodde att det var Ashton och Zoey som varit bästa vänner i hela sitt liv. 

Jag blickade ut över solnedgången ännu en gång, och såg hur himlen mörknade. Om två dagar var det julafton, vilket både var positivt och negativt. Positivt, för att det är min favorithögtid på hela året. Negativt, för att jag inte hade Zoey vid min sida. Bilden och minnet om hur hon lämnade mig ensam i Hyde Park jagade mig, dag som natt.

__

Luke's P.O.V ( Flashback. )

'' Luke, du är världskänd nu. Du har slutat skolan, och du har en vacker flickvän som du älskar. Hon flyttar med oss för din skull, och all din lediga tid kommer du att spendera tillsammans med henne. All din andra tid kommer du ha fullt upp med resor, intervjuer och spelningar. J-jag börjar mitt sista år i skolan och kommer att simma i plugg. ''

Orden högg mig i magen, och smärtan var obeskrivlig. En tår lämnade mitt öga, och jag strök undan Zoeys tårar, som rann likt ett vattenfall, med insidan av min tumme. '' S-säg inte så, Zoe. '', sa jag men min röst sprack. 

'' D-du vet att det är sant, Luke. '', snyftade Zoey.

'' Z-Zoe, jag kommer visst ha tid till dig. D-Du är min bästa vän. '', sa jag och kände hur mer och mer tårar rann längst mina kinder. Hon förstörde mig. 

'' Och du är min, d-det kommer du alltid att vara. Du betyder a-allt för mig, Lucas. Men du vet att jag har rätt. '', sa Zoey och torkade bort några av mina tårar. 

Hon omfamnade mig i en lång kram, förmodligen våran sista, och placerade sedan en puss på min kind, som för tillfället var blöt av tårar. Hon tog sedan mina händer, och log svagt igenom hennes tårar. 

'' Efter imorgon t-tar det slut, Luke. '', viskade Zoey. 

Jag skakade på huvudet. '' Zoe, snälla. '', viskade jag men Zoey skakade på huvudet. Hon släppte sedan mina händer, och vände ryggen åt mig. Jag såg efter henne, och föll sedan ner på huk med händerna för mitt ansikte. Hon hade förstört mig.

__

( Lyssna gärna på: Losing You - Dead by April. )

Luke's P.O.V ( Tillbaka till nutid. )

Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta, men slutade när jag kände hur en svag blodsmak spred sig i min mun. Jag tittade upp på himlen, som hade gått från ljus till mörk, och slöt sedan mina ögon. Jag kände mig iakttagen, och kunde höra steg längre bort, men valde att ignorera det. Dock så kom stegen närmare och närmare, tills dom stannade tvärt. 

'' Luke Hemmings. '' Det var hennes röst. Jag öppnade snabbt ögonen och vände mig om. Zoey stod där, i egen hög person. Hon hade förändrats, på ett bra sätt. Både hon och hennes hår var några centimeter längre. Hennes hy hade bleknat och fräknarna på hennes näsa var nästintill osynliga. Hennes ögon hade, om möjligt, blivit ännu mer kristallblåa. Hon var så vacker.