Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 32 - Ending

Zoey's P.O.V

Att älska gör ont. En smärta så stark att den brinner inombords. Smärtan omfamnar ditt hjärta, bryter det mitt itu. Allt pågrund av en kärlek så stark. Du var skälet till mina andetag, till mitt hjärtas slag. Men nu blickar jag mot dig, du finns dock inte här. Kvar av oss finns nu bara minnen, om ens det. Jag ser hur hoppets låga sakta släcks. Jag ville aldrig lämna, men nu finns här ingenting kvar. Du bytte ut din pusselbit mot en som inte passar tillsammans med min, du lämnade mig ensam, sårbar. Du bröt inte bara ditt löfte, du bröt mig.

Jag har alltid tyckt om att skriva texter, men dom handlade oftast om lycka. Att skriva en text, baserad på mitt psykiska mående, var någonting nytt. Det fanns inga tecken på evig lycka i den här texten, den bestod bara av ren sorg. Jag vände min blick utåt, bort från pappret i mina händer. Vi befann oss återigen på ett flygplan, men vi var nu påväg hem. Jag hade dock bestämt mig för att lämna mitt hem på obestämd tid. Att plugga mitt sista halvår utomlands för att sedan ta ett sabbatsår och fundera över min framtid. Jag behövde få perspektiv på livet och börja om på nytt.

Detta hade jag börjat fundera på stunden efter Luke hade avslöjat sina planer om att fria till Jessica på toppen av Eiffeltornet. Det var för mycket för mig att hantera, därför hade jag lämnat Luke ensam på altanen utan ett ord. Därefter hade jag undvikit honom under resten av våran semester i stugan. Jag hade isolerat mig från omvärlden och gråtit mig till sömns. Ashton oroade sig över min hälsa och fanns därför alltid vid min sida utan att veta vad orsaken till mitt beteende egentligen var. Tanken på att jag måste bryta vårat förhållande och sedan lämna honom plågade mig något enormt. Han hade alltid funnits vid min sida och älskat mig, och jag visste att en dag skulle han göra en tjej väldigt lycklig. Jag var dock inte den rätta för honom.

Min mamma hade stöttat mig igenom mitt beslut. Hon var dock en aning skeptisk i början, men förstod sedan att jag behövde göra detta för att få tillbaka min glädje, som för tillfället låg djupt begravd inom mig. Men jag klandrade henne inte då jag insåg att jag skulle fara över halva jorden, ensam. Men det fanns ingen återvändo, jag behövde göra det här.

Förutom min mamma så var det bara Alex som visste. Kvällen jag hade berättat det för henne hade hon gråtit sig hes, likaså jag. Hon var nästintill nära på att ställa sig upp och ge Luke en rejäl käftsmäll, men jag höll henne tillbaka och lovade att vi skulle hålla kontakten med varandra. Jag hade dock inte berättat för någon mer om mitt beslut. Ashton skulle få veta, men han var den enda. Det var väldigt viktigt att Luke inte fick veta någonting. En liten del av mig ville nämligen att han skulle få inse själv att han hade förlorat mig. Det må låta elakt, men efter all smärta han orsakat för mig så förtjänade han det. 

'' Zoe, är du okej? '', hördes en röst till vänster om mig. Jag vred på huvudet och tittade in i Ashtons ögon. Skuldkänslorna sköljde över mig likt vatten.

'' Jag är okej. '', svarade jag och log. Ett falskt leende som inte nådde mina ögon, och som inte visade några tecken på glädje. 

Ashton tog min ena hand i sin. '' Behöver du skjuts hem från flygplatsen sen? ''

Jag skakade på huvudet. '' Min mamma hämtar mig. '' 

Ashton nickade. Han såg nästintill besviken ut, vilket jag förstod då jag stötte bort honom mer och mer. Men det var för hans egna bästa. Jag placerade en snabb puss på hans kind. '' Men jag vill gärna träffa dig imorgon? ''

Ashton sken omedelbart upp och nickade ivrigt. Han trodde att vi skulle umgås, så som folk i förhållanden gör. Men han visste inte vad som väntade, vilket tyvärr jag gjorde.