Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 25

Zoey's P.O.V

Hemma. Ordet kändes så obekant, men ändå så saknat. Jag skulle snart befinna mig i mitt hus igen, tillsammans med min älskade mamma. Jag vände min blick utåt landskapet nedanför, och kände hur en tår rann längst med min kind. Tåren var fylld av olika känslor. Majoriteten var glädje, men en liten del var även sorg då ingenting skulle vara sig likt. Jag skulle inte ha min andra halva vid min sida, utan jag skulle få stå ensam. Men jag skulle stå med rak rygg och huvudet högt. Ingen skulle få se hur jag egentligen led inombords, ingen skulle få veta att jag gråter mig till sömns på nätterna, ingen skulle få veta att jag står ensam. 

Jag sneglade i ögonvrån på Luke. Han satt med slutna ögon och med musik i sina öron. Jag såg på honom att mina ord hade skadat honom. Hans kropp var som fylld av osynliga sår, och allt jag ville var att läka dom. Men det kunde jag inte, då jag själv var för skadad. Luke behövde tid, då tiden läker alla sår. Stora som små, synliga som osynliga. Jag var dock för skadad. Även om tiden skulle läka mina osynliga sår, så skulle det lämna efter sig stora ärr. Som minne av att jag en gång var så skadad, av min egna kärlek. 

Luke öppnade sakta sina ögon och Jessica placerade sina läppar på hans. Han blinkade några gånger, men slöt sedan ögonen återigen för att besvara kyssen. Därefter log dom åt varandra, och Luke mötte min blick. Ingen av oss vek undan, då vi båda visste att det här kanske är den sista tiden vi har med varandra på en väldigt lång tid, pågrund av mig. Allt var mitt fel, men det fanns nu ingen återvändo. Därför vek jag undan min blick, och lutade mitt huvud mot Ashtons axel. Han pussade mig på hårfästet, och jag log svagt. Han visste inte om att vi förmodligen inte kommer att ses på ett tag efter idag. Alla som visste det var Luke, och det var så jag ville ha det. Med den tanken slöt jag mina ögon och sjönk in i drömmarnas värld.

__

Zoey's P.O.V

Skogen var otäck. Överallt hördes viskningar, men jag kunde inte uppfatta vad dom sa. Jag var för upptagen med att springa, då mörkret höll på att komma ikapp mig. 

'' Spring, Zoey. '', hördes ett skrik och jag började att springa fortare. '' Låt inte mörkret ta dig. ''

Jag sprang snabbare än vinden, i riktining mot rösten då den tillhörde min far. Över alla stenar, på alla kvistar. Bort från alla viskningar och mörkret, mot min far. Plötsligt befann jag mig på en äng. Mörkret hade ersatts av ljuset, och gräset var nu saftigt grönt. Ängen var full till bredden av blommor, och jag plockade en för att sedan sätta den bakom mitt öra. Jag hade sprungit ifrån mörkret, jag hade vunnit. Mörkret symboliserade dock någonting, någonting som jag inte förstod vad. Jag visste bara att jag behövde fly från det för att vara lycklig, och för att se ljuset. 

'' Zoey? '' Jag vände mig om och såg min far stå en meter ifrån mig. Han var klädd i vitt, likt en ängel. Han gick mot mig och öppnade sin famn, och jag omfamnade honom i en lång kram.

'' Jag är så stolt över dig, min vän. '', sa far och tog bort en hårslinga från mitt ansikte. '' Du besegrade mörkret, och nu väntar evig lycka. ''

Jag skakade på huvudet. '' Men far, någonting saknas. Vad symboliserar mörkret, och vad symboliserar ljuset? ''

Far log, samtidigt som hans fötter lyfte från marken. '' Dina frågor kommer bli besvarade, min dotter. ''

Jag såg upp på min far. '' Men när, fader? Jag behöver svar för att kunna leva i evig lycka. ''

'' När du är redo, min dotter. '', var det sista han sa innan himlen omfamnade honom och jag stod ensam kvar, omedveten om vad jag skulle fly ifrån för att sedan finna evig lycka.