Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 5

Zoey's P.O.V

Hela natten hade jag försökt att somna, men pågrund av min nervositet så gick det inte. Jag suckade, och sträckte på mig i ett försök att nå min mobil. Det var lite svårt, eftersom att vi allihopa låg utspridda över hela Alex's vardagsrum. Killarna sov iallafall, vilket var huvudsaken. Dom hade en lång resa framför sig och behövde därför vara utvilade. 

När jag väl fick tag i min mobil så klickade jag på hemknappen. Klockan var 04:43. Om 18 minuter så skulle alarmet gå igång för att väcka allihopa. Vi behövde vara på flygplatsen senast klockan 06:00. Jag la ifrån mig mobilen och vände på mig. Luke låg precis bredvid mig och sov djupt. Han såg så fridfull ut. Jag kände hur det ryckte lite smått i mina mungipor. Jag kunde aldrig undgå att le när jag såg på honom. Han betydde verkligen allt för mig. Men jag visste långt inom mig att allting skulle bli mer komplicerat nu, pågrund av hans kändisskap och pågrund av mina känslor för honom. Känslorna som hade växt sig starkare och starkare, och som jag inte längre kunde förneka. 

Jag förstod inte att jag grät förens jag hörde mig själv snyfta till. Jag satte mig upp och torkade bort tårarna med insidan av min högra hand. '' Jag orkar inte med den här förvirringen. '', sa jag tyst. Jag slängde återigen en blick på klockan. 04:54. Bara 6 minuter minuter kvar, och bara två timmar kvar tills jag skulle få se honom vända ryggen till mig och gå iväg med gitarren i sin ena hand, och mitt hjärta i sin andra hand. '' Det är bara två veckor. '', hörde jag en röst i mitt huvud. Jag vet att det bara är två veckor, fjorton dagar eller 11 200 minuter. Men det var mycket för mig, och det var Luke medveten om. För att på två veckor kan väldigt mycket förändras, till exempel ens liv. När jag var 13 år så förändrades mitt liv på ett dygn. Den enda jag hade som stöd det dygnet var Luke. Lukes tröstande röst, Lukes trygga famn, Luke som stod bredvid mig när jag sa ett sista farväl. Det är därför jag är så rädd. Eftersom mitt liv förändrades på ett dygn så är jag rädd att någonting kommer hända under dom här 14 dygnen. För att om det gör det, så har jag ingen Luke vid min sida.

Jag ställde mig upp, gick zick zack mellan alla sovande personer i vardagsrummet, haffade åt mig min väska och låste därefter in mig på toaletten. Jag satte på vattenkranen och inväntade det iskalla vattnet. Sedan fångade jag upp vattnet i mina kupade händer och sköljde av mitt ansikte. Vattnet fick svullnaden runt mina rödgråtna ögon att gå ner och jag avfyrade ett litet leende mot mig själv i spegeln. Det såg minst sagt mer ut som en grimas. Jag stängde av vattnet, torkade mitt ansikte med en fluffig, vit handduk och bytte där efter ut min pyamas mot ett par svarta tajts och en oversized, svart tröja med ett batman tryck på. Mitt hår borstade jag igenom och satte sedan upp i en slarvig knut. Jag kände inte alls för att sminka mig, men tog ändå lite concealer och mascara. Därefter tittade jag en sista gång på mig i spegeln, konstaterade att jag såg ändå helt okej ut och gick sedan ut från badrummet.

Michael var i andra badrummet och duschade, Alex befann sig inne i sitt rum och fixade iordning sig och Calum och Ashton satt i köket och slevade i sig lite yougurt. Dom såg trötta men uppspelta ut. 

'' Godmorgon Zoe. '', sa Calum med munnen full av yougurt. 

'' Godmorgon. '', sa jag tillbaka och kvävde en gäspning. '' Hur är det? ''

'' Bara bra. Själv? Du ser lite trött ut. '', sa Ashton. 

'' Ja. '', sa jag. Jag har varit uppe och gråtit hela natten. '' Du vet hur det är med mig och sömn. ''

Jag log trött mot Ashton samtidigt som jag hällde upp lite yougurt och coco pops i en djup skål. Jag vet att coco pops är onyttitgt, men just nu behövde jag det som tröst. Jag satte mig på en av bänkarna och började äta av min yougurt. Snart kom Luke in i köket. Hans hår var blött vilket tydde på att han var nyduschad. Han var så fin, och det gjorde så ont att se på honom. Därför kollade jag ner i min skål. Coco pops hade aldrig varit så intressanta som i den här stunden. Jag såg i ögonvrån hur han slog sig ner på en stol vid bordet med en skål yougurt och började småprata med Ashton. Han sökte min blick, men jag vek hela tiden undan. Att kolla in i hans vackra, havsblå ögon skulle få mig att bryta ihop.