Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 13

Ashton's P.O.V

Jag kände hur hettan steg i mitt ansikte. '' Det är...'', började jag, men tystnade snabbt och lät istället min blick svepa över killarna och publiken för att tolka allas reaktioner. Publiken väntade spänt på ett svar, och jag kunde se att en del lutade sig fram i sina stolar för att höra bättre. Min blick gled därefter över killarnas ansikten. Michael såg nyfiken ut, Calum kliade sig i nacken och Luke stirrade på mig med en hatiskt blick. Om blickar kunde döda, så skulle jag ha varit död för länge sedan. Jag började därefter inse vad jag egentligen höll på med. Jag kunde inte gå ut med hennes namn såhär, och jag kunde inte erkänna vem det var. Hon skulle inte vilja det, och det förstod jag. Hon hade säkert inte likadana känslor heller för den delen, så jag skulle förstöra vår vänskap. 

Jag skruvade på mig i stolen, och mötte programledarens otåliga blick. 

'' Jag tänker inte gå ut med det, än. Förlåt mig, jag skulle inte ha sagt någonting. '', sa jag och programledaren suckade. Killarnas ansikten slappnade av, likaså min kropp. 

'' Okej, det är helt upp till dig, Ashton. Jag är säker på att vi får reda på det förr eller senare. '', sa programledaren och jag la till ett fejk skratt. För ärligt talat, så visste jag inte svaret på den meningen.

__

Fortfarande Ashton's P.O.V ( 18 minuter senare. )

Publiken jublade, och jag och killarna gick ut från studion. Jag hann dock inte så långt, innan Luke nästintill tryckte upp mig mot väggen.

'' Vad tänkte du med, Ashton?! '', skrek han i mitt ansikte och jag svalde.

'' Det är väl helt upp till mig vem jag gillar och inte gillar! '', skrek jag till svar.

'' Du hade tänkt säga Zoey, eller hur? Du hade tänkt gå ut med hennes namn inför hela världen! '', skrek han, och jag kände hur allting inom mig gick sönder. Han visste vem det var.

'' Du har ingen aning om vem det är! '', skrek jag, förvånad över att min röst fortfarande lät så stadig.

Luke tryckte upp mig ännu hårdare mot väggen. '' Jag är inte dum, Ashton! Jag ser hur du tittar på henne! Men det är min bästa vän du pratar om! '', skrek han, och hans ögon svartnade. Det här var en ny sida av Luke, och jag gillade den inte särskilt mycket.

'' Så vad spelar det för roll? Du har känt mig i flera år, Luke! Du borde vara glad att en kille som jag tycker om din bästa vän! Du vet att jag aldrig skulle skada henne eller göra henne illa på något tänkbart sätt! '', skrek jag, men hörde nu att min röst inte längre räckte till.

'' Du höll på att gå ut med hennes namn inför hela värd-'', skrek Luke men jag avbröt honom.

'' Jag vet, och jag är ledsen, okej? Men jag gjorde det inte! '', sa jag, då jag nästan inte hade någon röst kvar. '' Men jag kan inte förneka mina känslor för henne, Luke. ''

Luke's ögon blev svarta som natten. '' Du rör henne inte! Är det förstått? Du rör inte Zoey! '', skrek han och gav mig en hård örfil. Det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta att Luke, min bästa och snällaste vän någonsin, just gett mig en hård örfil. I den stunden kom dock Michael till undsättning. Han tog ett hård grepp om Luke och tog bort honom från mig. 

'' Vad är det för fel på dig, Luke?! '', skrek jag och han stirrade rakt på mig.

'' Du rör inte Zo- '', började Luke men jag avbröt honom ännu en gång.

'' Älskar du henne Luke?! För du skulle inte bete dig såhär om du inte kände något starkt för henne! '', skrek jag, och kände hur tårarna brände i mina ögon.

'' Det kanske jag gör! '', skrek han, samtidigt som han drog sig ur Michael's hårda grepp och sprang åt ett annat håll. Min kind brände, och mina tårar svämmade över. Jag gråter aldrig, aldrig. Men när ens bästa vän gjort en illa, både fysiskt och psykiskt, då har man tillåtelse till att gråta. 

__

Luke's P.O.V

Jag sprang snabbare än vinden. Jag behövde komma bort, långt bort. Jag var så förvirrad, så vilsen i mig själv. Tillslut befann jag mig vid en tom gränd. Regnet öste ner, och jag kunde se blixtar i min ögonvrå. Även åskan hördes tydligt, men just nu brydde jag mig inte. Jag brydde mig inte ens om så blixten skulle slå ner på mig. 

Jag satte mig ner och la huvudet i händerna. Jag var en sån idiot. Jag hade gjort illa en av mina bästa vänner, både fysiskt och psykiskt. Ashton älskade Zoey, och jag borde vara glad för det. Jag vet att han skulle ta bra hand om Zoey. Han skulle älska henne och skydda henne med sitt liv. Men det störde mig. Det störde mig så otroligt mycket. Zoey betyder allt för mig. Jag ville vara den som skulle skydda henne med mitt liv. Jag ville vara den som betydde allt för henne. Jag ville inte se henne i närheten av någon annan kille. Jag ville att hon skulle vara min, bara min. Jag ville att hon skulle älska mig, på sättet jag tror att jag älskar henne.

__

Zoey's P.O.V

Klockan var nu 21:03, och jag väntade på att killarna skulle komma hem. Dom hade haft en tuff dag med fullspäckat schema, och jag saknade dom. En dag ifrån dom här killarna var en dag för mycket. 

Jag var dock väldigt tacksam över att Ashton inte sagt mitt namn, utan istället ångrat sig och bestämt sig för att vara tyst och bevara sin hemlighet. Jag visste inte ens om det var mitt namn han skulle säga, men en stor del av mig var ganska säker på det. Jag ville dock inte visa honom att jag visste, så det var bara att låtsas som ingenting nästa gång jag såg honom.

Jag la mig till rätta i den stora dubbelsängen, och vände min blick utåt. Regnet fortsatte att ösa ner, blixtrarna fortsatte att lysa upp rummet och åskan fortsatte att mullra. Jag kände mig ensam utan Luke vid min sida. Men jag antar att alla känner sig ensamma utan deras stora kärlek vid sin sida. Jag log vid tanken av Luke. Hans leende, hans ögon, hans röst, hela han. Visst var jag orolig för att han till exempel skulle falla för en annan tjej, eller lämna mig för att fokusera på musiken. Men han hade lovat att det alltid skulle vara vi två. Piff och Puff. Och löften är till för att hållas, eller hur?

__

Alex's P.O.V

Klockan var 21:06, och jag låg till rätta i min säng med en bra bok. Regnet som smattrade mot fönstren och blixtrarna som lös upp rummet gjorde bara det hela mycket mysigare. Dock så avbröts det mysiga av min hemska ringsignal. Jag sträckte mig efter min mobil och förde den till örat utan att titta vem det var som störde mig i min mysiga stund. 

'' Hallå? '', sa jag.

'' Alex? '', sa Calum. Han lät spänd på rösten.

'' Hej Calum. När kommer ni till hotellet? '', sa jag och kvävde en gäspning.

'' Inte på ett tag. Det har hänt en sak. '', sa Calum och jag kände direkt hur oron steg i min kropp.

'' V-Vad menar d-du? '', stammade jag, och slog ihop min bok med en smäll.

'' Det är Luke. '', sa Calum och jag slöt ögonen.

'' Vad är det med L-Luke? '', sa jag och anade det värsta till svar.

'' Han är borta. ''

~ 

Well hello my dear readers. Hyfsat långt kapitel, men inte så. Dock ville jag helst av allt bara skriva fortsättningen nu på direkten, haha. Får se, kanske skriver fortsättningen redan ikväll? Har så mycket inspiration för tillfället, tack vare er! :)

Tack återigen för att ni läser, kommenterar och gillar min berättelse. Och om ni har frågor eller något sådant så är det bara att ställa dom bland kommentarerna. Jag svarar alltid. :) 

Kapitel 14 kommer upp inom snar framtid, ha det bra! :) ♥