Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 21

Michael's P.O.V

Vad höll Luke på med? Han stod bara där och såg allmänt förkrossad ut. Hans ansikte bleknade och han tog stöd mot mikrofonstativet. Jag tittade på Ashton, som tittade på Calum, som tittade på mig. Jag skulle precis be någon vakt hämta vatten åt Luke, när jag i ögonvrån såg hur han föll hjälplöst mot scengolvet med huvudet först. 

'' Luke! '', skrek jag, samtidigt som jag slängde min gitarr åt sidan och sprang fram till honom. Hans ansikte var vitt som snö och hans ögon var slutna. Det kom blod från hans huvud, då det hade fått sig en rejäl smäll. Ashton slöt upp vid min sida och föll ner på knä bredvid Luke.

'' Luke? Luke?! '', skrek han och skakade Lukes livlösa kropp. Calum kastade sig ner på knä bredvid Luke och försökte stoppa blodflödet. 

'' Varför svimmade han? '', sa Calum och han darrade smått på rösten.

'' Jag v-vet inte. '', stammade Ashton. 

Snart kom sjukvårdare och väktare upp på scenen. Dom tvingade oss åt sidan, och vi flyttade motvilligt på oss. Vi blev visade backstage och allt vi gjorde var att stå där och skaka pågrund av rädslan och oron som steg inom oss. 

'' V-varför vaknade h-han inte? '', stammade Calum och tittade på mig och Ashton med en tom blick. 

'' Han slog i huvudet när han föll. '', sa jag, förvånad över att min röst höll då jag gick sönder inombords. 

Plötsligt slogs dörren upp, och tjejerna kom inspringandes. Alex och Jessica såg allmänt chockade ut, men Zoey var den som hade förstått situationen. Hennes tårar rann som Angelfallen och hennes ben skakade. Hon gick på skakiga ben fram till Ashton, och han omfamnade henne i en stödjande kram. Jag skulle precis öppna munnen och försöka lugna Zoey, men avbröts att dörren öppnades och in kom ett par sjukvårdare och en väktare med Lukes livlösa kropp i sin famn. Dom la honom försiktigt ner på soffan, och Zoey bokstavligen slet sig ur Ashtons famn. Hon föll på knä bredvid soffan och tog Lukes ena hand i sina båda händer. Det var då det slog mig, varför hon gråtit och varit så kall mot Luke den senaste dagen. Hon älskade honom.

__

( VIKTIGT: Lyssna gärna på: My Heart Will Go On - James Horner, Céline Dion. )

Luke's P.O.V

En dröm kan vara allt mellan himmel och jord. Allt mellan musik och tystnad. Allt mellan liv och död. Allt mellan svart och vitt, men aldrig bara svart med ett svagt sken som min dröm löd. Hela drömmen var svart som natten, fast utan stjärnor förstås. Jag befann mig imellan livet och döden. Jag visste dock inte om jag skulle välkomna mörkret och låta mig falla hjälplöst mot det, eller om jag skulle kämpa för ljuset. Det var som om jag stod i en vägkorsning. Till höger fanns en bergsklippa som ledde mot ljuset, och till vänster fanns ett djupt hål som ledde mot mörkret. Jag tog några steg mot hålet. Om jag slängde mig i det och lät mig omfamnas av mörkret, så skulle mitt lidande vara slut. All min förvirring skulle vara som bortblåst och jag skulle känna mig fridfull. Jag vände mig därefter åt höger, och förstod att ljuset förmodligen var Zoey. Om jag tog mig an utmaningen att kämpa för ljuset, så skulle jag få se hennes leende igen. Jag skulle få höra hennes skratt och få krama om henne. Jag skulle även få fortsätta att sjunga för mina fans, och få träffa Jessica. Jag skulle tyvärr få stå ut med förvirringen, men det var det värt. Jag gick därför åt höger och började att klättra. Ljuset kom närmre och närmre, och snart kände jag att jag hade återfått kontrollen över min kropp. 

__

( VIKTIGT: Fortsätt att lyssna på: My Heart Will Go On - James Horner, Céline Dion. )

Zoey's P.O.V

Jag strök Luke över hans kind. Den var kall som is, och vit som snö. Tårarna rann längst mina kinder, och ner på Lukes t-shirt. Jag la mitt huvud mot hans bröstkorg, som tack och lov höjdes och sänktes med jämna mellanrum. 

Alex, Calum, Ashton, Michael och Jessica hade lämnat rummet då dom behövde lugna sina nerver. Dom hade nästintill tvingat mig att följa mig, men jag vägrade att lämna min bästa vän då han behövde mig som mest. Han hade varit avsvimmad ett bra tag, vilket gjorde mig orolig. Men jag visste, innerst inne, att han skulle kämpa mot ljuset. För den Luke Hemmings som jag känt och förälskat mig i, gav inte upp i första taget.

Plötsligt såg jag hans ögonlock fladdra till, vilket fick mig att sätta mig upp. Hans fingrar ryckte till, så jag tog hans iskalla händer i mina händer för att värma dom. Plötsligt slog Luke upp ögonen. Han blinkade några gånger för att återfå synen, innan hans blick landade på mig. 

'' Hej. '', viskade jag och strök honom ännu en gång över hans kind. 

Han svarade inte direkt, utan tittade mig djupt i ögonen. '' Zoey? '', sa han sedan hest.

Jag nickade. '' Jag är här Luke. ''

Han tog försiktigt min hand i sin hand och kollade sorgset på mig. '' Förlåt mig, Zoey. ''

Jag såg på honom hur han led. Då och då grimaserade han av smärta, och jag visste att han behövde somna för att hans kropp skulle läka såren fortare.

'' Shh. '', viskade jag och log svagt mot honom. '' Det är okej. ''

Han log svagt mot mig. Ett leende som fick mig att smälta. Plötsligt öppnades dörren och Jessica kom smygandes in. Hon slog sig ner bredvid mig, och Luke mötte hennes blick. Jag såg hur kärleken steg i i hans ögon, likt lågor. Jessica tog hans hand i sin hand och pussade på hans händer. Jag backade bakåt, då jag inte ville förstöra deras romantiska ögonblick med varandra. Jag ställde mig upp och gick fram till en av sjukvårdarna.

'' Han är vaken. '', sa jag och sjukvårdaren kvicknade till. Hon tog fram vatten och en hel del tabletter.

'' Det var på tiden. '', skrockade hon och jag log svagt. 

'' Dom är ett fint par. '', viskade hon till mig och nickade åt deras håll. Jag vände på blicken och svalde gråten.

'' Jag antar det. '', viskade jag tillbaka och vände sedan ryggen till sjukvårdaren. Jag gick ut och stängde dörren efter mig, innan jag sjönk ner på knä och brast ut i tårar. Dom är ett fint .. par. 

~

Kort kapitel, förlåtförlåtförlåt. Jag hade bara inte tiden idag till ett långt kapitel. Men ett litet kortare kapitel är bättre än ingenting alls. Det blev dock lite sorgligt. :'(

Varför jag skrev att det var viktigt att ni lyssnade just på My Heart Will Go On var för att den musiken behövdes verkligen för att få texten mer känslosam och mer levande. :)

Tack återigen för att ni läser, kommenterar och gillar min berättelse. Blir så himlahimla glad! ♥

Kapitel 22 kommer förmodligen upp imorgon. Ha det bra sålänge! ♥♥ xx