Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 26

Zoey's P.O.V

Två månader i ensamhet. Två månader utan honom. Saknaden var stor, för stor för mig att hantera. Men min kämparglöd fanns hos mig och det var den som fick mig att stå på benen, rak i ryggen med huvudet högt. Drömmen var dock inte sann, då han inte symboliserade mörkret. För jag hade flytt från honom i nu två månader, men inte funnit ett enda tecken på evig lycka. Varför? Jo, för att jag behövde honom för att leva i evig lycka. Han var den saknade pusselbiten i mitt trasiga pussel. 

Jag gick av bussen vid min hållplats och styrde mina steg mot den stora byggnaden som representerade min skola. Löven hade börjat falla till marken och skifta från grönt till orange, nästintill rött. Dom varma sommarvindarna som smekte ens hy, hade nu ersatts av en kall vind som fick ens hy att knottra sig. Jag klagade dock inte, då hösten var den vackraste årstiden enligt mig. 

När jag väl gick innanför portarna, till min skola, så styrde jag mina steg mot mitt skåp. Jag tryckte in låskombinationen och skåpet öppnades met ett svagt klick. Jag stoppade in min väska och tog av mig min svarta kappa. Jag behöll dock min halsduk på, då den var så gosig och passade relativt bra till resten av min klädsel. För att försäkra mig om det så tittade jag ner på mig själv och studerade mina kläder. Ett par svarta, taita jeans och en svart, enkel tröja. På mina fötter satt ett par enkla kilklackar och då scarfen var vinröd så passade den in med mina kläder. Jag sträckte mig efter min kemibok, då det var dagens första lektion, och stängde sedan igen mitt skåp. Därefter så gick jag mot mitt klassrum, utan Alex vid min sida då hon tagit ledigt idag för att vara med Calum och killarna då dom skulle uppträda på något stort event. Jag hade dock inte fått någon inbjudan, vilket var både förståligt och samtidigt väldigt lättsamt.

Ashton hade nästintill slutat att försöka få kontakt med mig då jag höll mig undan från honom. Det var svårt då jag saknade honom något enormt, men jag var tvungen. Alex höll mig dock uppdaterad på hur killarna mådde, då hon äntligen hade blivit ihop med Calum. Dom var världens sötaste par, och jag var så glad för deras skull. Tyvärr så hade hon fått en hel del hat, men hon var stark och tog sig igenom det, vilket jag var väldigt glad för. Hon förtjänade inte hatet hon fick och jag skulle helst av allt vilja ge varenda en, som gav henne hat, en rejäl smäll i ansiktet med en stol. Dock hade majoriteten av kommentarerna på hennes och Calums förhållande varit positiva, vilket vi alla var väldigt tacksamma över. 

'' Zoey! ''

Jag snurrade runt och fick se Katherine komma gåendes i riktning mot mig. Jag log och tog upp handen i en hälsning. Katherine var en gammal barndomsvän, men också min labbpartner på kemilektionerna. Vi kom väldigt bra överens och hade också samma typ av humor vilket gjorde lektionerna mycket roligare. 

'' Hej Kath. '', sa jag och hon kramade om mig med sin lediga hand. 

'' Vad fin du är! '', sa hon och synade mig från topp till tå. '' Hann du klart med din del av labbrapporten? ''

Jag nickade och höll upp ett tjockt häfte. '' Satt uppe halva natten. ''

Katherine skrattade och höll sedan upp ett nästintill likadant häfte. Mitt var dock lite tjockare, då jag hade tagit tillfället i akt att skriva väldigt mycket. '' Samma här. ''

Jag instämde i hennes skratt och vi fortsatte sedan tillsammans in i kemisalen. 

__

Zoey's P.O.V ( Ungefär 9 timmar senare. )

Ovädret utanför gjorde det omöjligt för mig att koncentrera mig på mitt pluggande. Jag drunknade i läxor, men hade för tillfället gjort klart det mesta och bestämde mig för att ta en välbehövlig paus. Regnet smattrade mot rutan och vinden skrek. Blixtar lös upp mitt rum med jämna mellanrum och åskan fick mig att hoppa till. Ett stort oväder hade dragit in över våran stad och skulle, enligt väderprognosen, hålla i sig nästan hela natten. Jag sträckte på mig och gick sedan ner till köket för att ta något litet tilltugg. Till min förvåning stod mamma vid spisen och lagade sin berömda lasagne.