Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 15

Zoey's P.O.V

Idag var killarnas sista konsert i Barcelona, iallafall för den här gången. Jag och Alex satt tillsammans backstage i väntan på lunch. Killarna var uppe på scenen och gjorde soundcheck, och pågrund av lite småkrångel med ljudet så tog det längre tid än väntat. 

'' Jag ska bara gå på toa. '', sa jag och reste på mig.

'' Vill du att jag ska hänga med? '', sa Alex och tittade upp från sin smartphone. Jag log ett svagt leende samtidigt som jag skakade på huvudet.

'' Jag klarar mig. '', sa jag och begav mig sedan mot en ledig toalett. Alex hade blivit väldigt överbeskyddande sen olyckan som hände inatt. Jag var fortfarande rejält omskakad, och förstod ärligt talat inte hur Luke kunde jobba på som normalt. Han låtsades som ingenting, men jag såg på honom att han inte var helt okej, vilket jag förstod. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha inträffat om inte jag hade varit där, precis på rätt ställe, precis vid rätt tidpunkt. 

Jag stängde dörren till toaletten och låste sedan om mig. Jag tog ett djupt andetag, innan jag vände mig om och kollade på mig själv i spegeln som satt ovanför handfatet. Min vänstra kind, där jag hade fått en rejäl örfil, var nästintill blå. Slaget hade även träffat mitt vänstra öga, så det blåa sträckte sig upp till mitt öga och ramade in det i cirkelformade drag. Mina handleder var fulla med sår som sträckte sig upp en bit på armarna, då en av männen hade tagit tag i dom med ett väldigt hårt grepp och försökt få av mig min tröja. Jag svalde, och lyfte lite på min tröja och möttes av en nästintill otäck syn. Min mage täcktes inte längre av hud, utan ett stort, svart blåmärke som sträckte sig ner till min högra höft men tonade av ju längre ner det kom. Det var efter slaget i magen, som nog också var det värsta slaget. Jag minns den förfärliga smärtan och hur jag fick bita ihop för att inte explodera i tårar och be dom att sluta.  

Även om jag hade haft rejält ont, så kunde jag knappt förstå hur ont Luke måste ha haft. Han hade varit tvungen att sy ett flertal stygn i sin kind och få ett rejält bandage lindat runt hans högra hand, då knogarna var, bokstavligt talat, förstörda. Hans öga var så blått och svullet att han knappt kunde öppna det, och han hade rejäla blåmärken över hela kroppen. Men han hade ignorerat smärtan och använt all sin kraft till att skydda mig. Jag kunde inte undgå att bli helt varm i kroppen av tanken. Att jag betydde allting för honom kanske inte var en lögn iallafall? 

Jag bortstade omsorgsfullt igenom mitt hår och rätade sedan till mina kläder. Jag bar Luke's älskade nirvana t-shirt tillsammans med ett par mjukisbyxor och ett par svarta vans. Mitt ansikte fick jag stå ut med. Det drog till sig många blickar, men ingenting kunde täcka det så det var bara att vänta. Tiden läker alla sår, som man brukar säga.

Jag låste upp, öppnade dörren och stegade sedan iväg mot killarnas rum.

'' Zoey? '', hörde jag en röst och snurrade förvånat om. Niall och Louis kom gående mot mig med leenden på deras ansikten. Men deras leenden tonade bort när dom fick se mitt ansikte. Wow, jag ser verkligen hemsk ut.

'' Hej killar. '', sa jag och tog upp handen i en hälsning.

Dom kom fram till mig och tittade på mig med stora och ledsamma ögon. Jag tittade ner i golvet, i hopp om att dölja mitt ansikte. 

'' Vi hörde vad som hände. Tack och lov att du och Luke klarade er. '', sa Louis och inspekterade mina sönderslagna armar. Jag ryckte på axlarna.

'' Vi hade inte klarat oss utan varandra. '', mumlade jag.

'' Hur menar du? '', sa Niall och la sin hand försiktigt på min arm. Jag ryckte till pågrund av smärtan.

'' Jo, om inte jag hade kommit till gränden så skulle dom ha slagit ihjäl Luke. Och om inte Luke var där, så skulle dom ha våldtagit mig och sedan slagit ihjäl mig. Så vi räddade varandra. '', sa jag och Louis nickade. Han drog in mig i en kram, och jag slappnade av då jag kände mig trygg i hans famn.