Wherever You Are || Luke Hemmings | Book 1

Kapitel 3

Luke's P.O.V

Jag gick mot mitt skåp för att hämta en bok som jag hade glömt förut. Påvägen dit fick jag syn på Zoe och Alex. Jag bestämde mig för att smyga upp bakom Zoe och skrämma henne. Men ju närmre jag kom, ju mer började jag höra av vad hon sa. När jag väl stod precis bakom henne, så hörde jag exakt vad hon sa. Orden var så hårda att dom kändes som ett slag i min mage. Jag mötte Alex blick över Zoe's huvud, och Alex avbröt Zoe.

'' Zoe! ''

Zoe knep ihop ögonen och suckade.

'' Han står bakom mig, eller hur? ''

Alex nickade, och Zoe vände sig sakta om. Hon mötte min sorgsna blick, och vi stod där som två statyer och bara tittade på varandra. 

'' Jag ska..uhm..vi ses på lunchen. '', sa Alex och försvann fort.

Zoe öppnade sin mun.

'' Luke..'', började hon, men jag avbröt henne.

'' Var det därför du grät igår? '', sa jag hårt.

Zoe svalde, och tittade sedan ner i marken.

'' Ja. '', sa hon knappt hörbart.

'' Varför? '', var det enda jag kom på att säga. Wow, smart drag Luke. 

Hon tittade försiktigt upp.

'' För att jag kan inte leva utan er killar i hela två månader. Jag kan inte leva utan dig, Luke. Vi är som Piff och Puff. Helt galna, men galna tillsammans. Jag vill bara inte att du lämnar mig och sedan glömmer bort mig. Ditt kändiskap kommer lixom bli din vardag nu. Ditt minne av mig kommer sakta men säkert att tyna bort. Jag klarar inte av att vara ensam, Luke. Det vet du. '', sa Zoe.

Det här var en helt ny sida av Zoe. Hon är alltid den där tjejen som sprider glädje omkring sig, och att se henne så liten och ledsen får mig att bara vilja krama henne, vilket också var det jag gjorde. Jag gick mot henne och drog henne till mig och gav henne en bamsekram. Hon kramade mig tillbaka, och jag kände hur hon slappnade av i min famn. Att en sån liten skör varelse kan göra en så lycklig och betyde världen till en. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes hår, och vi stod sedan såhär i ett par minuter. När vi väl släppte, så log hon svagt mot mig.

'' Zoe, hur kan du ens tänka så? Vi har varit bästa vänner i sju år, och du betyder världen för mig. Hur kan du tro att jag någonsin skulle kunna glömma dig? Jag är ingenting utan dig. '', log jag och jag såg hur hon sakta sken upp.

'' Förlåt mig Luke. Jag är en sån idiot, förlåt mig. Allt jag gör är att tänka på mig själv när ni berättar om att ni äntligen har lyckats. Jag är så himla stolt över dig och killarna. Du anar inte. '', log hon.

Hennes vackra leende fick mig att le tillbaka, och ja. Sen stod vi där som två fåntrattar och bara log mot varandra. Som sagt, vår vänskap är lite konstig ibland. Men det är det som gör den perfekt. Perfekt på sitt egna sätt.

__

Zoey's P.O.V

Luke och jag var tvungna att ställa in vår fika efter skolan eftersom han var tvungen att dra till studion tillsammans med killarna. Själv gick jag hem till Alex för att plugga tillsammans med henne. Jag knackade på hennes ytterdörr, och hennes mamma öppnade.

'' Nejmen hej Zoey! '', log hon. '' Välkommen in. Alexandra är uppe på sitt rum. ''

'' Tack så mycket, Caroline. '', log jag. Jag tog av mig mina converse, och begav mit sedan upp mot Alex's rum.

'' Skulle inte du och Luke på dejt? '', sa Alex förvånat när jag kom in i hennes rum.

Jag stannade mitt i mitt steg.