Kär i min kidnappares son||M.G {Färdigskriven}

Del 2|| Fuckboys

"Vad är de gumman?"
Frågade mamma mig och min uppmärksamhet drogs mot henne.
"Inget hurså?"
Sa jag och satte ett fake leende på mina läppar.
"Du verkar så.. nere"
"Mamma, du behöver inte oroa dig, jag mår bra"
Sa jag till henne för att hon inte skulle oroa sig över mig för det vill jag verkligen inte. Jag ställde mig upp för att krama henne och hon kramade mig tillbaks.
"Men jag måste gå nu, ska möta upp Isa innan vi går till skolan"
Hon nickade.
"Var försiktig gumman så ses vi ikväll"
Jag kramade henne en sista gång, tog min väska, satte på mig skor och jacka innan jag begav mig ut i regnet.

Med tunga steg begav jag mig mot torget där jag skulle möta honom. Ja, jag ljög för mamma, jag ska inte möta upp Isa, min bästa kompis utan jag måste träffa den där killen. Han hotade mig med att ta Julia eller mörda någon i min släkt vilket jag absolut inte vill.
Mina steg styrde jag mot starbucks där vi skulle mötas. Han och jag. Han som jag inte ens vet vem det är, han jag inte ens vet vem det är.

Skrämt hoppar jag till när en hand läggs på min axel.
"Ta det enkelt, det er bare meg"
(Ta det lugnt, det är bara jag)
Viskade killen i mitt öra.
Sakta vände jag mig om mot personen, mina ögon spärras upp och av ren rädsla går jag några steg bakåt men stoppas av att jag går in i någon. Snabbt vänder jag mig om och skriker när jag ser vem det är men personen som jag träffade först lägger en hand för min mun medan han andra flinar.
"Hold kjeft Jenta min"
Viskade han så bara jag kunde höra.
Han släppte mig och jag kollade mot på de identiska killarna. Såklart det var dom! Hur kunde jag inte hört på rösten från när jag pratat på Skype med iallafall en av dom?!
"Vet du hvem vi er?"
Sa den ena och jag nickade sakta.
"Fuckboys.."
Sa jag tyst.
De skrattade till.
"Ja, det kan du si, kjenner du navnene våre?"
(Ja det kan man säga, kan du våra namn?)
Jag fnyste.
"Vem kan inte det?"
De ryckte på axlarna.
"Hvem er vi da?"
Sa den andra tvillingen.
"Marcus & Martinus"
Svarade jag och sprang snabbt ifrån dom.
"Eyy! Bli!"
(Eyy! Stanna!)
Hörde jag dom ropa bakom mig.
Jag sprang in i en skog och gömde mig bakom en stor sten. Jag såg när de båda sprang förbi mig men då hände något som jag hoppades på inte skulle hända! Jag nös.
"Du Marcus! Jeg har funnet hun!"
(Du Marcus! Jag har hittat henne)
Och innan jag visste ordet av det stod Martinus framför mig. Han flinade. En stark hand tog tag i min högra armled och jag gnydde till av smärtan. Marcus vände mig mot honom så vi bara stod några centimer från varandra.
"Tror du at du bare kan løpe bort som dette?!"
(Tror du att du bara kan springa ifrån oss sådär?!)
Skrek han i mitt ansikte. Rädd som jag var skakade jag bara på huvudet. Han höjde sin hand och drämde till mig hårt på kinden. Jag gnydde återigen och tårar började bildas i mina ögon. Jag kollade ner i marken och Marcus släppte min arm.
"Hvis du ikke løper bort, vil ikke noe skje, jenta min"
(om du inte springer ifrån oss så händer inget flicka lilla)
Jag nickade menat att jag förstod vad han sa och satte mig sedan ner bums på marken. Mina tårar började rinna och jag snyftade till då och då.

"Han kommer snart"
(norskt uttal)
hörde jag Martinus röst och chockat kollade jag upp.
"Vem är snart här?"
Frågade jag försiktigt.
"Sjefen"
(Chefen) svarade han och kollade mig djupt i ögonen. Snabbt bröt jag ögonkontakten och snart hördes en bil som tutade. En svart skåpbil stannade bredvid oss och en man med svarta kläder klev ur den.
"Är det här flickan?"
Tvillingarna nickade och mannen gick fram till mig.
"Ida var det va?"
Jag nickade och bakade ifrån mannen.
"Är du lite rädd?"
Jag kollade bara ner i marken utan att svara men kände snart ett starkt grepp runt min hals som gjorde så jag kollade upp på mannen.
"Svara på min fråga flicka! Är du rädd?!"
Jag nickade snabbt och han släppte mig.
"Det ska du vara också!"
Han tog tag i mina armar och drog upp mig från marken. Han hämtad ett rep och en ögonbindel från skåpbilens framsäten som han sedan kastade på Marcus och Martinus.
"Ni vet vad ni ska göra killar! Skynda er nu, vi måste åka!"
Mannen hoppade in i bilen och jag, Marcus och Martinus stod kvar utanför.
"Din tur Marcus"
(Norskt uttal)
Sa Martinus snabbt och skyndade sig in i skåpbilen bredvid den okända mannen som tydligen var "chefen". Marcus suckade men tog upp repen och ögonbindeln som låg på marken då ingen av tvillingarna fångat föremålen innan.
———————————————————————————
Rösta och kommentera så är ni Bae!✨
Marcus & Martinus är inte kända i boken Btw:)