Kär i min kidnappares son||M.G {Färdigskriven}

Del 15 || Gestalten

Jag stod nu framför ytterdörren som skulle leda mig in till mitt hus. Det har gått flera månader sen jag var här sen sist, tänk om de flyttat eller glömt bort mig. Jag vände mig mot polismannen som stod bakom mig och log vänligt mot mig. Jag gav honom ett snett leende tillbaks. Jag vände mig mot dörren igen, tog ett djupt andetag, höjde min hand och knackade tre gånger. Steg inifrån hördes och dörren öppnades sakta. Personen som stod framför mig kollade chokat på mig och polisen.
"I..Ida?!"
Utbrast hon. Jag nickade och hon slängde sig i mina armar. Mina tårar började rinna som hennes också gjorde.
"Miranda, jag har saknat dig så mycket!"
Viskade jag i hennes öra medan jag höll henne i ett hårt grepp. Hon snyftade innan hon drog ifrån.
"Mamma! Pappa!"
Ropade hon i huset och strax kom två vuxna springandes.
"IDA?!"
Jag nickade och sprang fram till dom båda.
"Mamma! Pappa!"
Mumlade jag i deras famnar. När vi släppt ifrån varandra kollar jag på alla tre och ler medan glädjetårarna rinner nerför mina blöta kinder.
"Så stor du blivit gumman"
Säger mamma och ler mot mig.
"Tack"
Säger pappa till polismannen som bara stått och kollat på. Han ler.
"Ni ska tacka Sebastian och tjejerna, speciellt Sebastian!"
Sade polismannen och log mot mig. Jag log tillbaka.
"Sebastian? Vem är det?"
Jag vände mig mot Miranda som yttrat meningen.
"Jag ska förklara allt för er"
Sade jag och log. De nickade. Jag tackade polismannen som kört mig hit och kramade honom. Han gav mamma och pappa kontaktuppgifter till Sebastian och Felicia så de kunde tacka Sebastian och så jag och Felicia kan träffas någon gång i framtiden.

Jag låg i min säng och kollade upp i taket. Jag tänkte på allt som hänt de senaste månaderna. Mamma kom in i rummet och log.
"Det är till dig"
Sade hon och räckte fram hemtelefonen till mig. Vem ringer såhär sent? Klockan är elva på kvällen/natten. Jag tog emot telefonen och la den mot mitt öra.
"Hej det är Ida"
"Hej"
Sade personen och strax därefter hördes snyftningar från andra änden.
"F..Felicia är det du?!"
Utbrast jag högt och mina ögonen fylldes med tårar.
"ja, det är Felicia"
Nu lät jag mina tårar rinna. Vi pratade om hur resan hem hade gått, hur våra familjemedlemmar reagerat osv.
"Men du, jag måste gå och lägga mig nu, vi hörs väll imorgon?"
Jag nickade fast jag visste att hon inte kunde se det.
"Ja det gör vi, godnatt Felicia"
"Godnatt Ida"
Hon la på. Jag gick ner och la tillbaka hemtelefonen där den ska vara innan jag gick till köket för att ta ett glas vatten. Min blick vänds mot köksfönstret där jag ser en svart gestalt utanför. Skräckslaget hoppar jag till. Jag blinkar några gånger och gestalten försvinner. Inbillar jag mig bara eller var det där en människa som stod utanför mitt hus?!
———————————————————————————
Inbillade hon eller var det någon som stod där och kollade på henne?

Rösta & Kommentera✨