Kär i min kidnappares son||M.G {Färdigskriven}

Del 19|| Förlåt

*Två månader senare*
Jag sitter på badrumsgolvet med en massa blod på golvet, en sprit flaska bredvid mig och en massa piller på andra sidan av mig. Ett rakblad håller jag också i min högra hand medan jag drar några streck på min vänstra underarm. Jag tog en klunk av sprit flaskan som jag nästan druckit upp. Jag tog upp min mobil som låg på golvet, låste upp och gick in på den gröna appen med en vit pratbubbla på. Snabbt hittade jag min och Felicias sms chatt. Jag började knappa in ett slarvigt sms innan jag tryckte på "skicka". Inom några sekunder började min mobil att låta extremt mycket. Antar att det är Felicia. Jag hällde ut några tabletter i min hand redo att svälja ner det tillsammans med spriten jag hade i min min andra hand. Jag höjde min hand med tabletter mot min mun. Jag tvekade om jag verkligen skulle göra det här? Var det verkligen värt det?

((Felicias perspektiv))
Jag satt i min säng. För två veckor sedan flyttade jag, så nu bor jag granne med Ida. Klockan är ett på natten, just nu kollar jag på en tråkig serie på Netflix. Mina föräldrar skulle iväg med Idas föräldrar på en resa till Frankrike i några dagar. Jag hade frågat Ida om hon ville hitta på någonting idag men hon skrev att hon inte kunde. Grupparbetet som jag, Ida, Marcus & Martinus gjorde presenterade vi för en månad sedan. Vi var aldrig hemma hos någon utav oss efter händelsen med Ida och Marcus, utan vi jobbade enbart i skolan och det gick faktiskt ganska bra! Vi fick ett starkt B. Min mobil plingar till och trött tar jag upp den. Smset som lyser upp skärmen får mig att spärra upp ögonen. På en sekund har jag ställt mig upp från soffan, dragit på mig min jacka, satt på mig mina skor och sprungit ut från mitt hus. Såklart låste jag ytterdörren men det var inte det viktigaste just nu. Jag spammade Ida med sms men fick inget tillbaka. Paniken steg inom mig och texten hon skrivit satt som fastklistrad i mitt huvud.

"Förlåt Felicia men jag orkar inte mer. Allt som hänt tar kol på mig, jag orkar inte. Nu är jag beredd, tablettburken ligger bredvid mig beredda på att bli svalda. Förlåt Felicia men nu dör jag, nu tar jag självmord, men kom ihåg att jag älskar dig! Snart kommer du hitta någon som älskar dig otroligt mycket! Det ska jag se till. Följ inte med mig när jag är död, jag klarar mig själv. Håll dig vid Marcus och Martinus för jag vet att de innerst inne är två super fina killar med en fin personlighet! Jag älskar dig Felicia, glöm aldrig det"

Tårarna rann nerför mina kinder ju mer jag tänkte på att Ida just nu försökte ta självmord. Jag kom fram till deras ytterdörr. Jag letade efter extra nyckeln som skulle ligga under deras dörrmatta. Till min lättnad hittade jag nyckeln och låste upp ytterdörren. Snyftningar hörs från övervåningen och snabbt springer jag upp dit. Badrumsdörren står lite på glänt. Jag springer dit. Mina händer sätter jag för min mun när jag ser Ida som sitter beredd med tabletterna i sin ena hand och en sprit flaska i den andra.

"Ida stopp!"

Skriker jag högt. Hon rycker till och kollar upp mot mig med rödsprängda ögon. Hon släpper tabletterna och ställer ner spritflaskan på golvet. Jag går fram för att krama henne. Hon besvarar min kram medan båda snyftar och hulkar.
"Min fina Ida, du skulle berättat hur illa det egentligen var!"
Sade jag med sorg i rösten.
"Förlåt"
Sade hon lågt. Vi släpper ifrån kramen. Hon kollar på mig med ett flin. Hennes ena hand greppar tag om sprit flaskan som står bredvid henne.
"Ida nej! Sluta!"
Hon häller i sig det sista som är kvar i spritflaskan och fnittrar. Hon ställer sig upp och springer runt hela huset. Jag går ner till henne och stoppar henne i sina rörelser, hon ler åt mig.

"Feliciaaa, jahg älgskaar dijg"
Säger hon flummigt.
Jag suckar och tar upp min mobil. Jag hittar numret jag letat efter och ringer personen. Några signaler går tills jag kommer till röstbrevlådan. Jag prövar återigen men får inget svar. Fan! Jag tar tag i Idas hand och drar upp henne från golvet hon lagt sig ner på.

"Sljäpp mijg"

Jag suckar men lägger en arm runt hennes axlar. Jag hjälper henne ta på sig sina skor och en varm jacka då det är ganska kallt ute. Vi går ut och jag låser dörren efter oss. Jag börjar sedan gå med henne mot Gunnarsens hus. Just nu bryr jag mig inte om Ida inte ville gå dit men Gunnarsens föräldrar är aldrig hemma och jag skulle verkligen behöva lite hjälp just nu, det är för Idas eget bästa. Jag stannar utanför Gunnarsens hus och knackar på. Ida försöker komma ur mitt grepp samtidigt som hon skrattar. Dörren låser upp och öppnas av en trött Marcus.
———————————————————————————
Rösta & Kommentera om ni vill att jag fortsätter med den här boken✨

Igår börjar VM!!💕