Kär i min kidnappares son||M.G {Färdigskriven}

Del 13|| Tidningsartikel

Försiktigt smög vi igenom huset för att hitta den dörren som skulle leda oss ut.
"Vi kommer aldrig hitta den! Det är som en labyrint här inne!"
Viskade jag till Felicia som bara hyschade mig. Jag förblev tyst och fortsatte gå då jag stannat.
"Här är den"
Utbrast Felicia och småsprang fram till en gammal trädörr. Jag gav henne nyckeln som jag hade och genast började hon försöka öppna dörren med den. Efter några försök fick vi äntligen upp dörren och gick ut i mörkret. Lyckligt kramade vi om varandra.
"Äntligen är vi ute! Hur länge har vi ens varit borta?!"
Tjöt Felicia och kollade på mig glatt eftersom att vi kommit ut här ifrån efter ett väldans långt tag.
"Vet inte, men någon månad iallafall!"
Svarade jag henne tillbaka och log.

Vi hade gått in i en mörk skog. Det var läskigt och obehagligt. I min vänstra hand låg Felicias hand och i min högra vilade en ficklampa som lös starkt. Vi satte oss ner och lutade oss mot en sten. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje sekund som gick. Jag lutade mitt huvud mot Felicias axel och sakta stängdes mina ögon. Mina andetag blev tyngre än innan och snart hamnade jag i drömmarnas värld.

Hastigt öppnar jag mina ögon när jag känner något på min högra arm. Jag kollar åt sidan och skriker till lite.
"Varför skriker du för?"
Frågar en trött Felicia. Jag vänder mig mot henne, hon gäspar och gnuggar sig i ögonen. Hon verkar inte sätt mannen som står bredvid oss.
"Förlåt om jag väckte er men vad gör ni ute såhär tidigt på morgonen?"
Felicia skriker skrämt till och jag skrattar. Felicia kollar chockat mot mannen som precis yttrat sin mening.
"Eeeee.. det är lite komplicerat.. vem är du?"
Säger jag trött inte vetandes om vad jag ska svara mannen.
"Jag heter Sebastian och det här är lilla Smulan"
Presenterar mannen sig och sin hund som sitter snällt på marken och kollar på oss.
"och ni då?"
Fortsätter han och kollar på oss och ler.
"Jag heter Felicia och det här är Ida"
Svarade Felicia mannen som presenterat sig som Sebastian. Han nickar.
"Men nu återgår vi till min första fråga, vad gör ni två ungdomar, själva här ute så tidigt på morgonen?"
Han kollar på oss med en snäll men ändå en lite orolig blick. Jag tog ett djupt andetag.
"Vi blev k..kidnappade f..för någon månad sedan och inatt lyckades vi rymma, vi vill hitta tillbaka hem men vi vet inte vägen eftersom att vi inte ens vet vart vi är"
Svarade jag mannen vars blick ändrats till ett fundersamt ansiktsuttryck.
"Vänta lite..? Heter du Ida Beckman och du Felicia Gustavsson?"
Vi båda nickade sakta, hur kunde han veta våra efternamn?
"Jag såg en tidningsartikel för ett tag sedan om ungdomar som spårlöst försvunnit och era namn stod med!"
Sade han som om han läst mina tankar.
"Kom så ska jag hjälpa er hem"
Fortsatte han sedan och hjälpte oss upp på fötter.
———————————————————————————
Rösta & Kommentera om du tycker om novellen:)

Du måste inte.. jag tvingar dig inte..

Sorry för dålig uppdatering men det är lite mycket nu.

Jag har fått en ny internet kompis!! Fast han bor inte nära mig.. men han är väll schyst! Han gillar M&M iallafall och det är ju ett plus!:)

Skulle ni vela ha 10 frågor om mig så ni vet lite om vem jag är osv?

Hade✨
Bara för att alla gör en massa mellanrum som är fett jobbigt när man själv läser andras noveller😂