Martinus perspektiv
Fredag 10 november kl 15:32
Jag gick fort ut från klass rummet så ingen skulle märka mig. Gick fort till mitt skåp för jag skulle lägga in min matte bok.
-Vem fan tror du att du är?! Skriker en större kille med mörk röst och smäller till skåpet bredvid mig. Jag var inte beredd på de så jag hoppade till.
-Hah blev du rädd? Säger han och skrattar.
Den stora killens namn är William och är vän med Marcus. William och hans "lilla gäng" är på mig om allt.
-Du, KOLLA PÅ MIG, du ska FAN inte tro att du är något, skriker han igen.
Jag vänder en snabb blick bakåt där ja ser Marcus stå med mobilen i handen och låssas som han inte ser.
Jag säger igen ting då ja vet vad som kommer hända.
-Vafan har du på dig ahahah, säger han hånfullt.
-Låt mig va, får jag ut mig lite tyst.
-Oj men lilla gubben vill du att vi ska sluta, säger William och skrattar.
-MEN LÄGG AV!! Jag vänder mig fort och ser att Marcus reagerade och sen kollar jag fort ner i marken.
-Sån fkn tur att din bror sa något, sa William irriterat och slog till mig i ansiktet.
Detta är inte första gången eller första gången Marcus sa något. Det brukar alltid sluta med att jag ligger på golvet och har ont.
-Hur gick det, undrade Marcus.
Jag svarade med ett litet tyst "bra". Sen tog jag min jacka o min väska och gick ut från skolan.
-VÄNTAA! Jag vände mig om och såg Marcus komma springandes efter.
Vi går bredvid varandra hela vägen hem men ingen säger något, det ända jag sa var ett svagt "tack" men är inte säker på om han hörde. Marcus försöker få mig att prata men det vill inte jag.
-Händer detta ofta? Frågade Marcus lite försiktigt när vi började närma oss huset.
-Mm, men det borde du väll veta för det är säkert det ända ni snackar om! Jag vet inte vart detta kom ifrån men jag är bara så trött på allt, på skolan, på Marcus, på mitt liv och till och med fansen. Jag skyndade mig upp för trappan upp mot den stora vita ytterdörren, precis innan jag drog ner handtaget vände jag mig om snabbt till Marcus och sa "Snälla säg inte nånting till någon om detta".
Sen gick jag fort in sprang upp för trappan in på mitt rum och låste. Jag kollade runt omkring i mitt rum, kollade på min säng, på mitt piano, på fönstret som alltid var täckt med gardiner och sedan på min spegel. Jag gick fram till min spegel som jag alltid gjorde efter jag hade blivit slagen. Kollade först hur mycket jag blödde och sen försökte jag fixa såret så det inte syntes. Det var jag ganska bra på då jag nästan alltid blev slagen.
Efter jag hade fixat såret så kollade jag alltid på min kropp och på mitt ansikte. Jag frågade alltid mig själv "Varför är jag så ful?"
Jag lovar att den kommer bli jävligt mycket bättre längre fram i boken. Så om ni bara läst första så fortsätt läsa för den blir mycket bättre!
