Martinus perspektiv
Efter ca 20 minuters live så är det dags att avsluta den, och det första Marcus säger efter han stängt av den är "Martinus hur mår du egentligen?". Jag väntar en stund med att svara, liksom vad ska jag säga, ska jag säga som det är eller ljuga om att jag mår bra.
-Martinus jag är din bror, jag märker att du inte mår bra, upprepar Marcus.
Från att kolla ner i soffbordet framför mig kollar jag upp i Marcus ögon. Han har en speciell blick, en sån blick där jag ser att han verkligen bryr sig.
Marcus reser sig upp och ber mig att komma. Jag vet inte vad han ska göra så jag följer efter.
-Ta med dig dina fotbollsskor, ropar han medans jag är på väg upp från källan.
Han säger inget mer och jag gör bara som han säger för det blir oftast bäst.
Marcus undrar om jag är klar och jag ger honom en snabb nickning. Jag öppnar dörren och små hoppar ner för yttertrapporna som jag alltid gör, och Marcus gör samma sak och går i kapp mig.
-Vi ska gå till fotbollsplanen om du inte fattade det. Säger Marcus glatt
-Det är välbehövligt, svarar jag och halvler.
När vi är framme så möter vi Marius. Marius är egentligen den ända personen som vill vara min vän.
-Oj, jag skulle egentligen gå nu men, säger Marius snabbt innan Marcus hinner avbryta honom.
-Aa asså vi tänkte bara typ rensa våra tankar och sånt.
-Aja men vi syns. Och sen går Marius fort iväg till sin cykel.
-Bara inte några fans kommer hit nu, säger jag till Marcus.
-Näe, fattar inte varför de inte kan förstå att vi vill ha lite egen tid ibland.
-Mm, speciellt just nu också.
Marcus kollar snabbt upp och får ögonkontakt med mig.
"Vad menar du?!" får han snabbt ur sig.
-Jag vill inte att folk ska veta att jag mår dåligt, svarar jag och känner hur tungt det var att säga just de.
Marcus tar några korta steg fram mot mig och ger mig en kram. Jag väntar en stund innan jag kramar honom tillbaka. "Det är okej att det inte vara okej"
