Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 18

KAPITEL 18

Mitt perspektiv

Våfflor!!! Den underbara doften av våfflor flödar in i korridoren. Med kvicka steg börjar jag följa doften och min mage kurrar upprört. Bara tanken av våfflor med vaniljglass och jordgubbssylt får det att vattnas sig i munnen på mig. Till mitt försvar så kan jag ju faktiskt inte stanna på mitt rum hela dagen och min mage börjar blir sugen på mat. Medan jag följer doften går jag igenom olika korridorer. Nerför trappor och korsar stora rum. Det är knappt inrett, utan det är mest kalla väggar och golv med stora glasfönster. Några få tavlor eller växter finns. Tillslut blir doften starkare och jag börjar kunna urskilja röster. Jag leds fram till en trappa och nedanför trappan åt höger hörs röster som pratar. Jag har bruset från fläkten i köket och bruset från våfflorna som gräddas men även röster. En röst känner jag tydligt igen men de andra gästerna kan jag inte identifiera.

-"okey so I repeat this only one time! You guys can't tell D/N anything about that Peter is Spider-man or a hero or anything okey? Promise me that guys!" hör jag Tony säga med allvarlig röst.

-"yeah yeah we know." svarar de andra rösterna.

Medan jag lyssnat på samtalet går jag sakta nerför trappan. Men när jag har de sista Tony säger fryser jag till. Det känns som hela jag fryser till. Min hjärna, lungor och vävnad. Väl nerför trappan tittar jag förvirrat mot gruppen av människor som står i ett kök. Ser ut som om de alla håller på att äta frukost. Deras lugna frukost stund och småprat bryts när jag visar mig nedanför trappan. Alla står vända mot mig, Vision, Wanda, Natasha, Captain, Rhodey, Sam, Tony, Peter och Alice. Jag står fortfarande som förstelnad, min annars snabbtänkta hjärna kan helt plötsligt inte koppla ihop 1+1. Tankarna går runt i huvudet på mig, är det verkligen sant? Mina armar hänger livlöst längs sidorna och det ända som rör sig är mina ögon som tittar oroligt fram och tillbaka över alla människors ansikten. Flera av dem känner jag inte ens igen. Captains mun formades till ett O och han sneglar på Tony. Tony tittar bara på mig skamset. Alice tittar medlidande på mig och räcker först ut sin hand för att säga något men drar tillbaka den och skakar sakta på huvudet. Sedan vaknar äntligen min kropp till liv. Hjärnan kopplar äntligen ihop 1+1=2 och börjar gå på högvarv istället. Tankarna går från lätt storm-hastighet till full orkan styrka-hastighet. Mitt i all förtvivlan backar jag tillbaka ett steg bort från gruppen av hjältar.

-"peter..?" mumlar jag. Även fast jag bara mumlar så hörs det mycket tydligt för det är så tyst i rummet att en knappnål mot golvet skulle höras med ett brak.

Mitt uttalande får följd av att Peter reser sig upp från stolen han satt på och tar några steg framåt mot mig. Tony börjar gå emot mig och säger lugnt.

-"D/N listen to me." men jag lyssnar inte.

Istället för att lyssna som han ber mig om vänder jag på klacken på en nanosekund och sprintar ut ur byggnaden.

-"D/N WAIT!"

Alla mina löp timmar i skogen ger effekt och mina ben bär mig med kraft och spänstighet. Jag skiter i trapporna utan åker antingen kana på räcket eller hoppar rakt ner till nästa våning. Bakom mig hör jag röster som ropar och springande fötter. Jag tar första bästa dörr ut till den stora gräsmatta som vi gick över natten innan. Jag sprintar ut över gräsmattan och tar i från tårna för att ta mig så snabbt som möjligt härifrån. Jag vill bara bort. Men såklart ställer sig Vision några meter framför i vägen. Jag tvärstannar och blänger på han förbannat.

-"move." väser jag fly förbannade.

Vision skakar på huvudet och tittar bara på mig.

-"I can't, Tony wants to talk to you." svarar han lugnt.