Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 17

KAPITEL 17

Mitt perspektiv

Försiktigt trevar jag mig nerför trappan från planet till säkra marken. Mina ögon behöver en stund på sig att vänja sig vid mörkret innan jag kan se alla byggnader mer tydligt. Flygplanet står stiligt parkerat bredvid en hög och avlång byggnad som är helt nedsläckt. Rakt fram är den en stor gräsmatta och på andra sidan gräsmattan finns mindre byggnader. Alla byggnader är nedsläckta i mörkret utom huvudbyggnaden. Den är lätt upptänd och man ser genom de stora fönster väggarna silhuetter som rör sig. Peter står bredvid mig och tittar också ut över alla byggnader. Längre bort bakom huvudbyggnaden ser man vattnet som glimtar i månskenet. Tony som inte verkar det minst överväldigad över utsikten har redan börjat packat ut alla väskor med hjälp av Alice och en av hans många robotar.

-"hurry up!" ropar Tony medan han börjar gå över gräsmattan mot huvudbyggnaden.

Alice drar två resväskor efter sig medan roboten bär resten av alla väskor. Peter och jag småspringer genast ikapp dem men fortsätter att titta oss runt lika överraskade medan vi går över den välklippta gräsmattan. Väl inne i byggnaden hinner vi inte se mycket mer än någon storts hall innan Tony leder oss in i en glass hiss. Jag hatar hissar. Speciellt sådant som är gjorda av glas.

Sedan väl upp på en helt nedsläckt våning visar han oss till våra rum. Det är en kroidor med sexton dörrar. Längst bort i korridoren finns det en liten soffgrupp med soffbord i mitten. Korridoren liknar väldigt mycket en hotellkorridor med likadana hotellrum och dörrar. Utanför varje dörr finns det en namnlapp. Tony visar mig först till mitt rum. Den andra dörren till vänster. På min lapp står det bara "D/n Stark". Tony visar vidare Alice och Peter otåligt. Peter får rummet två dörrar ifrån mig på höger sida. Vart Alice får sitt rum hinner jag inte se. När Tony inte märker sneglar jag på dörren bredvid där det står "Wanda Maximoff" på namnlappar. Jag bara gapar innan jag snabbt slinker in i mitt eget rum och låser dörren efter mig. Har jag rummet bredvid Scarlet Witch?!?! Jag försöker att inte freaka ut totalt och bestämmer mig istället för att lägga mig. Även fast jag är otroligt uppspelt tar tröttheten över efter ett tag och världen runt mig blir sakta mörkare.

Sakta vaknar jag till medvetande igen. In från två stora fönster lyser solen in. Solen lyser mig rakt i ansiktet och värmer mitt täcke. Trött sätter jag mig upp på sängkanten och gnuggar mig i ögonen. Sömnigt tittar jag runt mig. Rummet är en rektangel på möjligtvis 4x6 meter. På ena långsidan ut mot gräsmattan sitter det två stora fönster som dock inte går ända från taket till golvet. På andra långsidan finns dörren och en stor garderob. Sängen står ställd mot ena kortsidan i mitten och på sängens högra sida finns ett skrivbord. Rummet är simpelt inrett med en stilren stil. Jag ser mina resväskor som ligger slängda på golvet. Harmoniskt börjar jag packa upp och organisera upp allting i rummet. Den rätta saken att göra för att känna sig mer hemmastadd. När jag är klar känns rummet genast lite mer som mitt rum och inget hotellrum. Jag drar upp gardinerna helt från fönsterna och låter allt solljus forsa in. Jag öppnar även ett av fönsterna för att tittar ut och släppa in ny luft i rummet. Utanför mitt rum har jag perfekt utsikt över hela anläggningen. Överallt ser jag människor som gör något, eller robotar för den delen. Längre bort hör jag muller från maskiner, det ryker ur skorstenen från en byggnad, flygplanet vi åkte hit med sköts om av människor och robotar, en trädgårdsmästare tar hand om trädgården framför mig och längre bort i skogskanten kan jag se människor som tränas. Tränaren ropar ut order så högt och tydligt att nästan jag hör allting tydligt. Ivrigt är jag nyfiken på att utforska området mer så jag byter om till lite mer civila kläder än pyjamas och låser upp dörren. Försiktigt kikar jag ut innan jag smyger bort till Peter dörr och knackar. Inget händer. Jag knackar igen lite hårdare. Inget händer. Jag suckar tyst och vänder mig fundersamt om. Jag har verkligen ingen aning vart jag är i byggnaden och hur jag ska hitta. Det är då jag känner lukten. Lukten som får håret i nacken att resa sig.