Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 39

OBS! ENDGAME SPOILERS KOMMER FÖRREKOMMA I DETTA KAPITELET. LÄS PÅ EGEN RISK. 

JAG VARNAR DIG.

SKYLL DIG SJÄLV

SISTA VARNINGEN VÄND OM!!

AHA HOPPAS DU INTE SETT AVENGERS: ENDGAME DÅ.....

Mitt perspektiv

~Dag 21~

Eller är det dag 20? I vilket fall så fortsätter svävande i rymden som vanligt. Vi lyckades ändra jonbindningen så vi fick 48 timmars bränsle tid till men efter det var det totalstopp. Vi kommer dö här ute, men det har jag vetat sedan dag 1. Vad har vi för hopp liksom? Det finns ingen som vet vart vi är och jorden är helt utom räckhåll. Om jag ska vara ärligt så bryr jag mig ändå inte längre. Mitt hopp lever inte längre. Vi har inte så mycket att göra heller. Vi väntar bara in döden. Vad gör man när man väntar in döden? Ingen aning. Men du som hittar denna dagbok, må inte dåligt över oss. Jag visste från första början vad jag gav mig in på. Längst inne i alla fall. Men aldrig, inte ens i mina vildaste drömmar trodde jag att det skulle sluta så här. Inte så här illa som det gjorde. Hoppas inte att jorden blev för hårt drabbad bara.

Tony hade erbjudit vår absolut sista matbit till mig. Jag räcker över den till Nebula men hon skakar bara på huvudet. Så jag räckte tillbaka den till Tony men han vägrade ta emot den.

Tony är den av oss som skulle behöva maten mest. Han ser hemsk ut. Blek. Undernärd. Vilsen. Rädd. Han ångestattacker kommer allt oftare och det blir bara värre och värre. Han kan ligga och skaka i flera timmar. Om och om igen mumlar hans Peppers namn. Då finns det inget som kan hjälpa han. Det går bara att vänta ut. Inte bara det han är alldeles blek och nästan blå i hudtonen. Kläderna ser ut att vara två storlekar för stora för han. Kindbenet syns tydligt och revbenen nästan sticker ut. Håret har blivit glesare och glesare, om det är för att han drar av sig de av stress och frustration eller om håret är slitet vet jag inte. Infektionen som han fick av Thanos hugg har i alla fall blivit bättre. Även om sårskorpan och huden runt omkring ser hemsk ut. Nebula och jag har hjälpts åt att göra rent med de få sjukvårdsprodukter vi har kvar.

Nebula verkar inte tagit så mycket stryk fysiskt men psykiskt vet jag inte. Hon är inte direkt pratglad av sig om vi säger så. Väldigt tävlingsinriktad är hon också. Men sen verkar 50% av henne vara metalldelar.

-"you need it more than me!" säger jag argt och knuffar behållaren med pulvermos mot Tony.

-"no." svarar han klent och puttar tillbaka den och skakar på huvudet med glansiga ögon.