Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 33

Mitt perspektiv

-"you ready to leave d/n?" ropar Tony.

-"yeah I think so!" ropar jag tillbaka och snurrar en sista gång runt i mitt rum.

Nix, inget glömt. Mitt rum här på Avengers New Facility ser ut som när jag först kom hit. Det var nästan 10 veckor sedan nu, det känns helt sjukt att tänka tillbaka på vilket underbart sommarlov jag har haft här. Jag har kommit närmre Peter, jag har fått kontroll på mina krafter, jag har fått massor av nya vänner och jag har blivit kattvakt. Just när jag tänker det kommer Goose och stryker sig mot mina ben, han jamar som han alltid gör och tittar upp på mig med glittrande ögon. Jag böjer mig ner för att ännu en gång klappa den mjuka pälsen. Pälsen kittlar härligt mot min handflata och Goose sträcker ut sig och kurrar. Jag ler och tar min resväska, redo för avfärd med en gnutta vemod i magen.

Vi tar farväl av alla och slår oss sedan till rätta i flygplanet. Peter sätter sig i sätet bredvid mig och ler tappert. Ingen av oss vill egentligen lämna sommarlovets höjdpunkt men vi har inget val för det är första skoldagen imorgon. Under flygresan känner jag hur mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Sömnigt lutar jag mig aktsamt mot Peters axel. Jag är för trött för att se Tony ogillande blick bakåt innan han rätar på sig och fortsätter titta framåt.

Jag sover resten av flygresan och nästan hela bilresan. När vi ska hoppa in i bilen planerar Peter att sätta sig bredvid mig igen men Tony hinner före och sätter ett bagage på platsen bredvid mig i baksätet. Jag försöker spela oförstående men inombords fnissar jag. Även fast jag är trött försöker jag hålla mig vaken för att prata med de andra men tillslut somnade jag i alla fall, lutad mot bagage i mitten sättet.

När vi äntligen kommer hem så tittar jag efter Alice. Som jag har längtat efter henne. Tony hinner knappt stanna bilen innan jag är ute med mitt bagage och rullar upp det mot huset. Mitt i allt mitt hopp om att hitta Alice stående i dörren med utsträckta armar för att ta emot mig tappar jag min mobil ur fickan. Den åker rakt i baken men jag märker inget. Istället fortsätter jag leta efter Alice med blicken snabbt och flyktigt. Peter plockar upp min mobil och är på väg fram mot mig med sitt eget bagage efter sig. När jag inte hittar Alice i dörren släcks lite hopp inom mig. Men jag är envis och krampar mig kvar vid det sista hoppet. Jag tittar mig runt efter hennes bil efter att känt på dörrhandtaget och funnit dörren lås. Ingen Alice..

Tony och Pepper har medan jag i all iver letat efter Alice börjat plockat ut bagage. Okej inte Tony utan han beordra sina robotar göra det medan Pepper bär på gammalt hederligt vis.

Precis när mitt sista hopp släcks om att finna Alice kommer Tony fram och låser upp dörren.

-"I'm sorry d/n. Alice will arrive in 2 days. But she want you to know that she miss you more then everything." säger Tony medan han låser upp dörren och tittar på mig med medlidande i blicken.

Jag nickar kort och tvingar fram ett leende även om tårar skulle vara närmre till hands just nu. En rysning går genom min ryggrad när jag känner Peters hand på min axel. Försiktigt kramar hans hand om min axel för att visa sitt stöd. Desperat försöker jag skaka av känslan som växer i magen.

-"May will be here in about 20 minutes." säger Tony och ler lite mot Peter.

Men jag ser inte leendet för jag kliver in i hallen och bara önskar så djupt jag kan att Alice ska dyka upp längs hörnet och omfamna mig. Men såklart händer inget utan jag börjar ta av mig ytterkläderna och mina skor. Peter gör likadant och ställer undan sitt bagage tills vidare. i ögonvrån ser jag hur Peter tittar oroligt på mig.

-"I'm going to my room." säger jag.

-"yeah we will unpack somethings in the kitchen." säger Tony och Pepper ger mig ett peppande leende.