Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 38

Mitt perspektiv

Senare vaknar jag upp i en farkost. Jag ligger ner på en tunn madrass som någon dragit ut på golvet. Yrvaket stödjer jag resten av överkroppen på mina armbågar och tittar mig sömnigt runt. Det är då den bultande huvudvärken gör sig påmind. Hade jag haft en spegel hade jag knappt vågat se mig själv för jag känner mig bokstavligen som skit. Det känns som om blodådrorna står ut av allt blod som intensivt pumpas upp till mitt huvud. Först är mitt synfält endast ett suddigt virvel varv innan huvudvärken lugnar ner sig en aning och verkligheten kommer tillbaka till mig. Om och om igen spelar drömmarna som jag hade medan jag sov djupt efter att jag svimma upp i mitt huvud. Peter och Alice som sakta går upp i moln framför mina ögon. Det finns inget jag kan göra. Inget som kan stoppa det som händer.

Allting blir så övermäktigt att jag lägger mig nere igen och ger ifrån mig en djup suck. Tony sittandes längre bort, djupt i sina egna mörka tankar vänder sig om och tittar på mig. Jag ser inte hans blick då mina ögon är slutna och jag andas sakta in och ut för att samla mig.

-"you okay?" frågar Tony.

Hans röst ekar tom och hans glansiga trötta ögon är fästa på mig. Blicken skär igenom mig när jag öppnar ögonen och jag tittar bort. Klarar inte av den sorg jag ser.

-"I'm fine, you?" suckar jag och reser hela min överkropp upp så jag sitter i skräddarsits.

-"well same here." svarar han fortfarande ekande tomt.

Plötsligt känner jag mig illamående och jag lägger mig ner igen. Men hur jag än gör blir jag inte av med känslan som växer sig större och större i min mage. Klumpen i min hals blir tjockare och tjockare. En ensam tår rinner nerför min kind. Jag rullar över på andra sidan och försöker tränga undan känslan. Inget funkar. Saknaden river i mig. Skakar mig. Drar isär mig. Välter omkull mig.

-"I miss him.." viskar jag ut i tomma intet.

Jag förväntar mig inget svar utan jag vill bara bli av med saknaden.

Bara ha han tillbaka.

Då händer något oväntat. Tony lägger mjukt sina armar runt mig. Vaggar mig fram och tillbaka medan våra tårar rinner okontrollerat. Kanske efter tre kvart släpper han taget om mig igen. Djupt tittar han mig i ögonen. Nu längre ser jag inte bara ett par glansiga och tomma ögon utan de är fyllda av längtan och självsäkerhet.

-"let's go home." med dem orden sagda börjar vi meka. Vi ska rädda oss själva helt enkelt. Inget är omöjligt.

// ja vad ska jag säga? förlåt för att det inte har kommit ett kapitel på typ en halv evighet! men jag planerade att skriva nu under påsklovet. i bilen på väg till min släkt, men såklart slutar sim-kortet på mobilen att fungera så att jag inte kan dela något nätverk till datorn så jag kan skriva, jävla skit helt ärligt! men sedan kom jag på, det finns inte så mycket mer jag kan skriva innan jag sett Avengers: Endgame.... men rädds ikke för jag ska se den på torsdag (KAN NI FATTA ATT DET ÄR BARA TYP 3 DAGAR KVAR??!?!???!) och efter det, då kan ni räkna med att jag kommer skriva som besatt för att slutföra (japp, ni läste rätt, slutföra) denna bok och sedan börja på min nya bok!! det ska bli så himla spännande och jag är supderdupermega taggad på det! det kommer dock vara en Tom Holland fanfiction för lite varation i mitt skrivande. redan tänkt ut och faktiskt påbörjat den lite! men åter igen tack för att ni fortsätter supporta och visa ert intresse för denna bok trots att det har varit ett tids klapp mellan kapitlerna! jag såg nu att det snart är 1,000 PERSONER SOM LÄST MIN BOK????!???!?! asså huuuuuur jävla galet är inte det?!?!? tack så mycket asså det betyder sååååå mycket för mig!! ha det bäst så kommer fler kapitel efter torsdagen medan kommer jag börja skriva på min nya bok, oolalalala- okej nu ska jag ge mig. BAIIII <3333333