Lämnad och ämnad till något större

KAPITEL 32

Mitt perspektiv

Tony släpper ner den randiga katten. Katten börjar genast gå fram och stryka sig mot mina och Peters ben. Med hela kroppen snurrade runt oss jamar den nyfiket. Jag böjer mig aktsamt ner och börjar stryka den orangefärgade pälsen.

-"what'a cutie, what's your name sweetie?" ler jag medan jag kliar katten bakom örat.

Jag ser att det är ett litet jack i örat och nuddar det försiktigt med pekfingret.

-"his name is Goose, usually he don't like new people but it looks like he likes you." ler Tony. (SE BILD HÖGST UPP)

Lugnt fortsätter jag stryka Goose och klia han bakom örat medan jag pratar mjukt med honom. Han verkar djupt uppskatta det då han kurrar och har slutna ögon majoriteten av tiden.

Peter däremot står med armarna hängandes och har inte ens hälsat på Goose ännu. Tony står lite obekvämt och väger på högra foten men byter sedan oroligt till vänster fot. Något verkar tynga han, men jag tänker inte fråga. Inte efter vad som hänt.

-"d/n.. I'm so so so-" början han.

Jag suckar och himlar med ögonen innan jag tittar upp mot han.

-"stop, can we just leave that?" säger jag helt känslokallt.

Tony sjunker ihop och nickar kort.

-"okey sweetie."

-"don't call me that." jag blänger smått upp mot honom fortfarande sittandes på knä.

Försiktigt att jag upp Goose i famnen och vänder på klacken. Jag går ända vägen in i mitt rum och sätter mig ner på sängkanten med Goose fortfarande i famnen. Länge sitter jag och stryker Goose härliga päls innan Peter kliver in i rummet utan att knacka. Av någon anledning sjönk mitt humör verkligen efter att pratat med Tony så jag tittar inte ens upp när Peter kliver in i rummet. Jag bara sneglar upp mot han medan Goose hoppar ner från min famn för att vidare undersöka mitt rum. Så istället lägger jag mig rakt lång i sängen på rygg. Tittandes upp i taket hör jag hur Peter suckar. Sängen sviktar under för hans tyngd när han sätter sig på sängkanten.

-"you know.. Tony have change to the better after all." han sneglar bakåt mot mig.

Jag reser mig upp så jag stödjer resten av kroppen på armbågarna.

-"and how do you know that?" säger jag sarkastiskt.

-"he never wanted to hurt you." han vänder sig om så han ser mig bättre.

-"but he did anyway."

-"but you can't just stop talking to him like that." envisas han.

-"why not?" säger jag en aningen surt.

-"he is your uncle, the only one that you have."

-"I have Alice, the only one that actually care about me!" jag rynkar pannan och låter mer sur än vad jag vill.

Peter har ett förvånat ansiktsuttryck innan han lämnar mitt rum utan att säga något mer. Sorgset lägger jag mig med ryggen mot dörren. Jag vet inte varför jag blev så arg.. men jag har så länge velat att Tony ska lägga märke till mig och vara stolt över mig. Men han har aldrigt brytt sig om mig mer än någon dag.

Mina djupgående tankar avbryts av att Goose hoppar upp i sängen bakom mig och stryker sig mot min rygg. Jag rullar över till rygg och sätter mig lite mer upp. Goose kommer genast och kryper ner i mitt knä. Mitt i all tvivel ler jag och börjar stryka hans päls. Nöjt sträcker han på sig och lägger sig till rätta.

Jag är fortfarande kvar i mitt sedan flera timmar tillbaka. Varken Peter eller någon annan har knackat på. Allt jag kan tänka på är hur mycket jag saknar Alice. Goose har så vänligt hållit mig sällskap. Den mest bestämda och gosigaste katten jag mött. När jag stryker hans päls far jag tillbaka till bondgården. Tiden när jag inte hade en aning om allt det här och vad ödet egentligen planerade för mig. Alla djuren och sysslorna på bondgården. Mina "morfäder" som alltid fanns där och lät mig vara ute med djuren hur länge som helst. Jag kunde sova i ladugården utan bekymmer.

Tårarna som seglar nerför mina kinder och droppar ner i Goose fluffiga päls väcker mig ur mina tankar. Jag skakar av mig tårarna och reser mig upp. Med ett jam hoppar Goose ur min famn och tittar på mig irriterat. Snabbt byter jag om till mina träningskläder. Även om jag redan haft träning idag måste jag ut och rensa tankarna. Men sedan har jag inte heller någon lust att någon upptäcker mig. Väl påklädd går jag fram till fönstret. Öppnar det lagom mycket på glänt så jag kan komma ut.

-"see ya later Goose." säger jag innan jag hoppar ut.

Mitt rum ligger säkert 4 våningar upp men det är inget som bekymrar mig. Jag sträcker ut benen så de är raka med lätt böjda knä. Med lite planering ber jag en kulle med jord bygga upp sig. Mjukt med fjädrande knän landar jag felfritt. Nickar nöjd och låter marken blir normal igen. Inte ens skråma skedd på den perfekta gräsmattan. Tack vare mina krafter. Innan jag börjar springa bort mot träningslokalen tittar jag mig runt för att se en praktikant några år äldre än mig stirra på mig med hakan i marken. Jag för upp fingret mot läpparna i en gest om att inte skvallra. Praktikanten nickar kort fortfarande helt chockad. Med fjädrande steg börjar jag springa kvickt till träningshallen. Väl inne smyger jag in och försäkrar mig om att det inte är någon där innan jag knallar fram till boxning utrustningen. Direkt börjar jag träna olika slag och sparkar. Tvingar min kropp att pressa sig till det yttersta.

Efter att tränat själv i total tystnad, total fokuserad hör jag inte när dörren öppnas. Fortfarande totalt fokuserad på det jag gör och mina andetag hoppar jag till när någon bakom släpper en tung väska, med mening. Skrämt snurrar jag runt och mina blick faller på.. Peter i kläd sina träningskläder. Chockat står jag kvar med armarna längs sidorna och bara tittar. han höjer ett ögonbryn förvånat och börjar sedan packa upp sina skor från väskan.

-"what.. what are you doing here?" frågar jag förvånat.

Han tittar upp.

-"train, like you obviously." svarar han utan minsta känsla i rösten.

-"okey.." mumlar jag och vänder mig om för att fortsätta träna.

Men jag kan inte återgå till det fokuset jag hade innan. Jag känner hur Peter kastar blickar emot mig med jämna mellanrum. Hur gärna jag än vill säga något vågar jag inte. Jag vet att det jag gjorde var fel. Jag hade ingen rätt i hela världen att blir sur på honom. Tillslut blir tysnaden så jobbigt att jag inte kan hålla mig längre. I ett svep snurrar jag runt. Peter tittar upp mot mig.

-"I'm sorry." börjar jag.

-"it's just that I miss Alice so much and sometimes it feels-" han avbryter mig.

-"don't be." säger han och ler.

Hans leende får den jobbiga känslan inom mig att släppa lite och jag ler också.

-"I had no right to get angry on you, sorry Peter."

Han reser sig upp.

-"you need a hug my dear?" säger han med utsträckta armar.

Jag nickar kort och vi omfamnar varandra i en kram.

// AWWW jag älskar lyckliga slut. Det finns inget som slår känslan att skriva klart ett långt kapitel som jag ändå är hyfsat nöjd över. Visa delar är jag inte nöjd över men helheten är ändå okey lixom. I ALLA FALL jag har en viktigt fråga  nu, nästa kapitel. Det kommer hända något SPÄNNANDE i det kapitlet minst sagt MEN då är min fråga vill ni ha ett låååångt kapitel med hela händelsen eller vill ni ha den uppdelad i två delar? För skriver jag ett ända långt kanske det tar ett tag innan jag är klar med hela (inte en evighet men en vecka kanske) eller ska ni ha två kapitel med en kliffhanger i mitten och då kanske det inte tar lika lång tid att framställa kapitlena. what do you guys want? svara snabbt bara heheheh lav uuuu <33333 thank u for you support and love <33

sedan asså jag var TVUNGEN att ha med Goose för han är legendarisk HAHAH (captain marvel fans vet vad jag snackar om)